Jag steg in på Triennale Milano med förväntan om en välbekant berättelse om förlust – en samling namn från åttiotalet, upprepade så ofta att de riskerar att bli symboler snarare än människor. Men jag lämnade med en helt annan känsla. Fabio Cherstichs A Visual Diary är inte en eulogi. Det är ett utrymme där kärlek öppet uttrycks: öm, klarsynt och tyst revolutionerande.

Uppsättningen är enkel: ett bord, en pall, två projektioner, ibland en skivspelare och glitterbollens skimrande. Denna enkelhet är bedräglig, eftersom den öppnar en dörr. Medan Fabio talar och delar bilder och musik, vaknar New York på 1980-talet till liv med slående klarhet. Man kan nästan höra stadens ljud, stämningen på klubbarna, det avslappnade samtalet innan en låt börjar. Det är inte erans klichéer utan dess textur – känslan av att hitta en plats där man hör hemma.

Verket kretsar kring tre konstnärer vars liv bröts av AIDS: Patrick Angus, Larry Stanton och Darrel Ellis. Var och en hade ett unikt perspektiv. Det som förenar dem, i Fabios berättande, är inte döden utan en känsla av tillhörighet. Dessa berättelser handlar inte om sex som spektakel; de handlar om trösten och energin i att vara bland sina egna, skyddade av ett skört men strålande gemenskap.

Patrick Angus målade dolda teatrar – inte bara de bokstavliga scenerna på platser som Gaiety eller Apollo Sauna, utan den osynliga scen som bildas när främlingar delar samma risker och begär. I hans målningar av strippklubbar och porrbiografer var fokus inte på nakenheten utan på publiken: kontorister, snobbar, de blyga, de uttråkade, affärsmän med portföljer i knät. De var tillsammans, och denna samhörighet var det verkliga ämnet.

Fabios resa för att förstå Angus började med en reproduktion sett på en telefon och ledde honom till Fort Smith, Arkansas, till Betty Angus, Patricks mors, hem. Teckningar drogs fram under sängar, målningar hängde bland krattor och verktyg i garaget. Så här ser riktiga arkiv ut innan institutioner tar över – privata landskap av omsorg, bevarade för att någon valde att inte kasta någonting. Betty blev vårdare av sin sons minne, den tysta beskyddaren av ett arv som världen ännu inte lärt sig uppskatta. Från det garaget till Whitney Museum sträcker sig decennier, en resa som bara i efterhand verkar oundviklig. En av Patricks teckningar hänger nu där, en gåva från Fabio – en gest som sluter en krets av hängivenhet mellan konstnär, mor och vårdare.

Larry Stantons liv erbjuder en kontrast. Han dog 1984, samma år som Angus flyttade till New York. Stanton var magnetisk, en porträttkonstnär som fångade ansikten inte som symboler utan som levande närvaron. Fabio beskriver hans hem i New York och Fire Island som sociala nav med en jukebox i centrum – en porträttateljé förklädd till liv bland vänner. Teckningarna hade till och med telefonnummer på baksidan. Gemenskapen levde i grafit.

Om Angus hade Betty, hade Stanton Arthur Lambert: älskare, samlare, vårdare. Genom Arthur träffade Stanton David Hockney i Los Angeles i slutet av sextiotalet, och genom honom säkrades hans arbete efter hans död. Det här är inte bara anekdoter – de är livlinor. Utan dem skulle det inte finnas någon historia att berätta. Den förnyade intresset för Stantons porträtt idag är inte bara en smakförändring; det är ett sätt att laga den kulturella väven, att återställa det som AIDSe-epidemin och konstmarknaden hade förbisett.

Darrel Ellis tog berättelsen i ytterligare en riktning. Han projicerade fotografier på skulpterade ytor av papper, gips och bandage, och fotograferade sedan om de förvrängda resultaten. Mycket av hans källmaterial kom från hans far, Thomas Ellis, en fotograf som dödades av polisen 1958, två månader före Darrels födelse. Sonen konstruerade en framtid från bilderna av ett förflutet han aldrig kände, och skapade ett familjealbum som omfamnar både sorg och fantasi.

Porträtt av Darrel Ellis av Allen Frame, copyright Allen Frame.

Ellis tillbringade tid på PS1 i början av åttiotalet och arbetade som vakt på MoMA, precis som Angus gjorde under samma år. Två konstnärer som vaktar museet medan de skapar sina egna verk på fritiden. Den detaljen stannar kvar hos mig: hur ofta förbiser vi vakten som kanske är en konstnär vars arbete kommer att vara viktigt för oss alla om trettio år? Ellis erkännande har växt de senaste åren, tack vare uppoffringarna från hans vän Allen Frame och ihärdigheten från dem som vägrade låta hans bilder blekna bort. Hans konst påminner oss om att varje arkiv också är en återuppståndelse.

Självporträtt efter fotografi av Robert Mapplethorpe, 1989. Med tillstånd av The Darrel Ellis Estate, Hannah Hoffman, Los Angeles och CANDICE MADEY, New York. © Darrel Ellis Estate.

Darrel Ellis © Allen Frame.

Folk kanske kallar A Visual Diary en föreläsningsperformance, och det är det, men termen känns för klinisk. I verkligheten är Fabio värd för en sammankomst. Han är mer vårdare än föreläsare. Han hanterar bilderna och låtarna med omsorg, medveten om att materialet inte är neutralt och behandlar det som om det är utlånat från de levande. Denna uppmärksamhet påverkar även publiken. Man känner sig välkommen snarare än instruerad, ansvarig snarare än bara underhållen.

Det finns en anledning till att skivspelaren är viktig. En låt kan kollapsa tid på ett sätt som en bild inte kan. Sätt ner nålen, och du känner atmosfären från ett annat rum. Fabio använder musik som en bro mellan epoker, och rör sig från disco till klassisk till kärlekslåtar. Urvalet fungerar som dramaturgi, inte bara dekoration. De låter bilderna andas och lär publiken att engagera sig i berättelsen snarare än att betrakta den på avstånd.

— Lorenza Daverio

Som någon som lever och arbetar med fotografi var det som slog mig djupt hur centralt det visuella språket är för denna föreställning. Fotografierna och videorna är inte bara stödelement; de är dess livsblod. Fabio rör sig genom dem med intuitionen hos någon som vet att bilder bara vaknar till liv när de placeras i relation till varandra. Sekvenseringen, övergångarna, projektionens rytm, allt ekar av diaboljans känslostyrka – den ömtåliga form där fotografi och musik förenas för att skapa något större än vardera. Det påminde mig om hur en bild, när den ses i rörelse och i gemenskap, upphör att vara statisk och blir en delad upplevelse.

Stycket föreläser aldrig, men ändå är det politiskt. Det avslöjar hur lätt konstvärlden ignorerar det som inte passar dess nuvarande trender. Det visar hur mycket av vårt kulturarv som överlever på grund av några få människor som vägrade låta saker försvinna. Det hedrar dem som förvarade arkiv på köksbord och under sängar, och konstnärerna som byggde små fristäder där de kunde vara sig själva när omvärlden var ovälkomnande.

— Clara Vannucci

Jag fann mig själv tacksam mot vårdarna. Mot Betty, som lärde sig hänga sin sons målningar på rena vita väggar först efter att hon var fri att göra det. Mot Arthur, som älskade Larry och säkrade hans teckningar tills världen kom ihåg att titta igen. Mot Allen, som säkerställde att Darrels fotografier fortsatte att tala. Och mot Fabio, som vägrar låta något av detta förbli privat sorg. Han förvandlar det till offentlig omsorg.

När ljuset tändes kände jag den där sällsynta känslan av att konsten hade gjort vad den är ämnad att göra: göra oss mer öppna, mer uppmärksamma, mer mänskliga. Den förvandlade åminnelse till en kollektiv handling. Den bad oss inte bara att titta, utan att hålla fast vid det vi hade sett.

A Visual Diary är inte nostalgi. Nostalgi vill att det förflutna ska förbli gyllene och avlägset. Fabio för det in i nuet och ber oss ta ansvar för det. Arkiv är inte föremål; de är relationer. De lever när någon bär dem vidare. Triennale presenterade verket på den historiska CRT-scenen, och den miljön betydde något. Den gav utrymme tillbaka till ömhet, musik och minne. För ett ögonblick återupplivades den gemenskap som en gång fanns. Endast i fragment var den hel igen. När jag lämnade teatern tänkte jag: kanske är detta konstens syfte – att hindra kärleken från att blekna bort i tystnad, att bevara minnet tills det blir en del av oss.

Credits
A VISUAL DIARY
En resa in i 1980-talets queera konstscen i New York
Skriven, regisserad och designad av Fabio Cherstich
Original videodesign av Francesco Sileo
Dramaturgi av Anna Siccardi
Assisterande regissör Diletta Ferruzzi
Producerad av Emilia Romagna Teatro ERT / Teatro Nazionale
Beställd av Triennale Milano Teatro
I samarbete med Visual Aids, NYC
Tack till La MaMa Theatre, NYC
Kommande föreställningar:
ERT Bologna, 3–7 december 2025

Vanliga frågor
Självklart! Här är en lista med hjälpsamma och tydliga vanliga frågor om Fabio Cherstichs Visuella Dagbok.

Fabio Cherstichs Visuella Dagbok - Vanliga frågor

Nyborjare - Definitionsfrågor

1. Vad är en Visuell Dagbok?
En Visuell Dagbok är en personlig journal som främst använder bilder, skisser, foton och färg för att fånga idéer, känslor och iakttagelser, snarare än att enbart förlita sig på skrivna ord.

2. Vem är Fabio Cherstich?
Fabio Cherstich är en konstnär och kreativ guide som populariserat ett specifikt, medvetet förhållningssätt till att föra en Visuell Dagbok som ett verktyg för självutforskning och kreativ tillväxt.

3. Måste man vara konstnär för att börja?
Absolut inte. Den Visuella Dagboken är för alla. Det handlar om personligt uttryck, inte att skapa perfekt konst. Processen är viktigare än slutresultatet.

4. Vad är huvudsyftet med att föra denna dagbok?
Huvudsyftet är att koppla ihop med ditt inre jag, bearbeta dina känslor och låsa upp din kreativitet i ett fritt, icke-bötfällande utrymme.

Fördelar & Syfte

5. Vilka är fördelarna med att föra en Visuell Dagbok?
Den kan hjälpa till att minska stress, förbättra självmedvetenhet, lösa kreativa blockeringar, dokumentera din personliga resa och göra dig mer observant på världen omkring dig.

6. Hur skiljer sig detta från en vanlig dagbok?
Medan en vanlig dagbok är texttung, kommunicerar en Visuell Dagbok främst genom visuella medel. Den engagerar en annan del av din hjärna och kan ofta uttrycka saker som ord inte kan.

7. Kan den hjälpa vid kreativ blockering?
Ja. Handlingen att fritt leka med bilder och färger utan press kan kringgå den inre kritikern och få de kreativa idéerna att flöda igen.

Komma igång & Praktiska tips

8. Vilka material behöver jag för att börja?
Du kan börja med bara en tom skissbok och en penna. Många tycker om att lägga till en limstift, gamla tidningar, sax, akvareller eller färgpennor, men enkelhet är nyckeln.

9. Hur ofta ska jag arbeta i min Visuella Dagbok?
Det finns ingen strikt regel. Det kan vara dagligen, veckovis eller när du känner dig inspirerad. Konsekvens är hjälpsamt, men det ska kännas som en glädje, inte en syssla.

10. Vad ska jag lägga på en sida när jag känner mig fast?
Börja enkelt. Klistra in ett foto som inspirerar dig, kladda med en färg som matchar ditt humör, skriv ett enda...