"Jag tror att för det mesta ser vi på när människor hanterar exceptionella omständigheter," säger regissören Craig Baldwin till skådespelarna som samlats i en repetitionslokal på Midtown.

Det är en ovanligt varm söndagseftermiddag i mitten av oktober, och gruppen har kommit samman för sin sista repetition av Richard II innan de går in i teknikveckan på Astor Place Theatre. Efter att ha kört igenom pjäsen utan manus har de bytt om till bekvämare kläder och sitter nu i den del av rummet som är markerad som "scenvänster", med sina manus och anteckningsböcker i handen, ivriga att höra mer från sin regissör.

"Pjäsens mänskliga element är att vi får se hur alla dessa olika människor reagerar när deras land faller sönder," fortsätter Baldwin. "Vilka val gör människor? Vem försöker riva ned landet och vem försöker bygga upp det?"

Redan dagen innan hade New Yorks massiva "No Kings"-protest marscherat längs avenyn precis utanför byggnaden, vilket gav en kuslig aktualitet åt denna pjäs skriven för över fyrahundra år sedan. Här i detta rum klamrar sig en kung desperat fast vid makten.

Richard II är inte en pjäs som de flesta i allmänheten, speciellt inte amerikaner, känner väl till. Som det första verket i Shakespeares Henriad-serie skildrar den händelserna som leder fram till Englands turbulenta, flergenerationslånga inbördeskrig. I historiens centrum står kung Richard – spelad av Michael Urie i denna produktion – som förvisar sin kusin Henry Bolingbroke (Grantham Coleman), beslagtar adelsmäns mark, inför impopulära skatter och blir djupt impopulär genom sin dåliga hantering av kungarikets resurser. Till slut störtas och fängslas han av Bolingbroke, och Richard – spoiler varning! – mördas i sin cell.

Det uppenbara tillvägagångssättet vore att porträttera Richard som avlägsen och barnslig; han var bara tio år gammal när han blev kung, trots allt. Men denna produktion "betonar hur svårt det är att vara kung," berättar Urie för mig. (Han och Baldwin har en lång historia: de gick på Juilliard med ett års skillnad, och på senare tid regisserade Baldwin Urie i Shakespeare Theater Companys uppsättning av Hamlet 2019.) Uries Richard, även om han är arrogant och ibland nedsättande, lyckas också väcka en del sympati.

När pjäsen senast sattes upp i New York 2006 (en Public Theater-produktion planerad för Delacorte 2020 blev slutligen en radiopjäs) var Baldwin i ensemblen. (I sin recension i New Yorker beskrev Hilton Als Baldwins prestation som Thomas Mowbray som "fängslande".) Uppsättningen, som utspelar sig i vagt moderna tider, kändes för honom som en saftig politisk dramatik. "Det här är historien om ett land som slits sönder av bittra maktkamper mellan de rika familjer som kontrollerar det," säger Baldwin. "I mitt sinne kändes det som en cinematografisk psykodrama, liknande Succession."

I sin egen bearbetning har Baldwin låtit pjäsen utspela sig på 1980-talets Manhattan och omarrangerat en del av texten så att vi när vi först möter Richard, ser honom minnas recenta händelser från sin fängelsecell.

"Jag frågade mig själv, vad var inledningen till vår nuvarande era av amerikansk splittring, girighet och våld?" säger Baldwin. Den frågan ledde honom till de skvallerbladsdrivna, "Girighet är bra"-1980-talen: "Reaganomics, materialism, överflöd och aggressiv privatisering." Han har också tydliggjort att Richard är queer, med sin community hotad av den förestående AIDS-krisen.

"På vissa sätt har Richard skapat sitt perfekta paradis med denna queervalda familj, härskar över ett kungarike och har allt de behöver," förklarar Urie. "Och sedan tas allt ifrån honom."

Några år efter Urie och Baldwin på Juilliard kom Pascal, som gör sin off-Broadway-debut. I slående skönhet rör hon sig lätt genom rummet, stundtals stoltserande över den utmärkta "scenen" på högklackat (bara två veckor tidigare hade hon gjort ungefär samma sak på Chanels vårvisning 2026) och vid andra tillfällen ömt vilande med huvudet mot en medskådespelares axla.

Pascal och Ryan Spahn i "Richard II."
Foto: Carol Rosegg

Hon har länge beundrat Urie och talar högt om hans talang. "Det är bara så lätt att dela scen med honom," säger hon. "Han är lika nyfiken och öppen som jag är."

Född i Kalifornien men mestadels uppvuxen i Chile – Pascal är yngre syster till skådespelaren Pedro Pascal, med vilken hon har gått flera röda mattor – hade bara sett skärmbearbetningar och spanska versioner av Shakespeare innan hon började på Juilliard. "Jag kände mig mycket skrämd. Jag kände mig isolerad när jag läste och studerade hans verk," säger hon om Shakespeare. "Men sedan insåg jag att det nästan är ett eget språk. När din röst och kropp kliver in i det språket blir du en del av denna teater- och litterära värld. Det krävde att jag verkligen fördjupade mig i det för att förälska mig i språket."

När hon förbereder sig för sin roll som drottningen i "Richard II" har Pascal reflekterat över sin erfarenhet av att spela Gertrude i en Juilliard-uppsättning av "Hamlet". Liksom Gertrude innehar drottningen en betydande makt på ett tyst sätt. "Hon är i allas tankar, förstår du? Hon är en ledande karaktär, men hon talar inte så mycket," påpekar Pascal. "Det är så rikt och komplext, och så motsägelsefullt och smärtsamt att vara i denna position av självtvivel, att ha instinkter men att behöva tysta dem."

För Pascal talar denna uppsättning av "Richard II" volymer till den nuvarande eran. "Denna pjäs kommer att påminna oss om de frågor vi alla ställer. Vad är syftet med tillvaron när det finns så mycket våld och kaos? Och vad är sanningen? Det är en mycket existentiell pjäs – och vi lever i verkligen existentiella tider."

"Richard II" har nu förhandsvisningar, med premiär schemalagd för den 10 november.

Vanliga frågor och svar
Självklart! Här är en lista med vanliga frågor om Michael Uries och Lux Pascals produktion av Richard II, utformad för att vara till hjälp för både nykomlingar och erfarna teaterbesökare.

Allmänt & Nybörjarfrågor

1. Vem är stjärnan i denna nya produktion av Richard II?
Denna produktion har Michael Urie i rollen som kung Richard II och Lux Pascal i en nyckelbipoll.

2. Jag är inte bekant med pjäsen. Vad handlar Richard II om?
Det är en shakespearesk historiespel om en engelsk kung, Richard II, som avsätts av sin kusin Henry Bolingbroke. Historien utforskar teman som makt, identitet, ledarskap och kungars gudomliga rätt.

3. Varför beskrivs denna produktion som "djupt personlig"?
Både Michael Urie och Lux Pascal tar fram sina unika personliga identiteter och erfarenheter i förgrunden. Urie är en framstående gay-skådespelare och Pascal är en transskådespelare, vilket gör att de kan utforska pjäsens teman om identitet och sårbarhet på ett nytt, autentiskt sätt.

4. Vad menas med "perfekt tajming för dagens läge"?
Pjäsens centrala konflikt – att ifrågasätta en härskares legitimitet, brottas med nationell identitet och utforska maktens och jagets fluiditet – speglar direkt många av de samtida politiska och sociala diskussioner som pågår just nu.

5. Var och när spelas denna produktion?
Exempelsvar: Den spelas på The Classic Stage Company i New York från [datum] till [datum].

Djupgående & Avancerade Frågor

6. Hur gör Lux Pascals medverkan denna produktion unik?
Lux Pascal, en talangfull transskådespelare, tillför ett kraftfullt och nyanserat perspektiv till Richard II:s hov. Hennes närvaro och prestation utmanar inherent traditionella könsnormer inom klassisk teater och lägger till meningens lager till teman som lojalitet, identitet och performans.

7. Vad är Michael Uries koppling till Shakespeare?
Även om han är vida känd för komiska roller i serier som Ugly Betty, är Urie en klassikt utbildad scenaktör med betydande shakespearesk erfarenhet, vilket gör att han kan ge både teknisk skicklighet och emotionellt djup åt den komplexa rollen som Richard.

8. Vilka specifika teman från Richard II är mest relevanta för en modern publik?
Nyckelteman inkluderar: