Man "upptäcker" inte helt enkelt Mavis Gallant; man ansluter sig till kören av läsare som, efter att ha stött på hennes noveller, blir nästan yra av beröm och känner sig återuppväckta till litteraturen, till läsandet, till själva språket. Jag var så fängslad av en mycket kort novell, "Orphan's Progress", gömd i mitten av De osamlade berättelserna av Mavis Gallant (utgiven tidigare i år), att jag skyndade mig online för att lära mig mer om den. Det visade sig att bara månader tidigare hade Margaret Atwood skrivit ett glödande hyllningstal till samma korta, brutala mästerverk. Hur brutal? "När kvinnor blir underliga, händer det mycket snabbt", skriver Gallant i novellens inledande stycke. "Det första tecknet är brist på omsorg om kläder och hår, och plötsligt är de slampor." Den kvicktänkta Fran Lebowitz har kallat Gallant "den oemotsägliga mästaren av den engelskspråkiga novellen".

Att säga att "Orphan's Progress" placerades utan omsvep är att missförstå denna boks syfte. Det är en bländande samling berättelser, varav några kanske hade gått förlorade för alltid utan redaktörens, författaren Garth Risk Hallbergs, hängivna arbete. (Hans förord är både ett kärleksbrev som gör denna essä skamfilad och en underbar guide till skatterna inuti.) Även om det har funnits andra samlingar av Gallants verk – inklusive en mästerlig Samlade berättelser från Everyman's Library – samlar denna volym berättelser som tidigare inte varits samlade eller fallit ur tryck.

Detta är knappast förvånande, med tanke på att Gallant var en av sin tids mest produktiva novellförfattare. Hon skrev 103 noveller enbart för The New Yorker – fler än Cheever och nästan lika många som Updike – ändå är hon långt mindre känd än dessa jättar. Detta kan bero på hennes kön, eller för att hon inte var en del av den amerikanska litterära scenen (hon föddes i Kanada och flyttade till Paris vid 28 års ålder 1950). En talande anekdot från hennes liv illustrerar de utmaningar kvinnor mötte i att hävda sina egna berättelser: När hennes soldatmake återvände från andra världskriget berättade hon att hon ville flytta till Europa. Han vägrade, äktenskapet tog slut, och, som hon senare sa, "för resten av sitt liv tog han stolthet i att se sig själv i de flesta av mina manliga protagonister. Och det var aldrig sant!"

I kronologiskt ordnade samlingar kan man ofta spåra en författares utveckling, deras mindre polerade tidiga försök och biografiska trådar nära ytan. Gallant hämtar verkligen från sitt liv. Hennes mor lämnade henne i ett kloster vid fyra års ålder, och föräldralösa barn och flickor som söker kontakt befolkar hennes berättelser. Själv tvåspråkig visar hennes arbete en skarp känslighet för nyanserna och fördomarna hos både anglofoner och frankofoner. Under andra världskriget arbetade hon på en tidning i Montreal, en erfarenhet som formade hennes förståelse för maktrelationer. "Så snart jag insåg att jag fick ungefär hälften av den lön männen tjänade", skriver hon i en novell om en nybliven reporter ("With a Capital T"), "bestämde jag mig för att göra hälften av arbetet." I själva verket var hon hårdare mot sig själv än någon redaktör någonsin, och gjorde faktiskt aldrig hälften av arbetet. ("Gör mig glad", skrev New Yorker-redaktören William Maxwell en gång till henne, "skicka mig noveller.") Gallant gifte aldrig om sig eller fick barn. Kvinnorna i hennes berättelser betraktar ofta konventioner med djup osäkerhet – inte som ikonoklaster, utan som starkt oberoende individer.

Gallants noveller dyker ner i utforskningar av mänskligheten, smidigt rörliga mellan humor och skräck. Hon är en unik mästare – kanske i anden närmast Alice Munro, men ändå helt sin egen skapare. För att citera ytterligare en röst från hennes kör av beundrare: när Jhumpa Lahiri gick för att intervjua henne 2009 kände sig författaren något desorienterad i Gallants närvaro. Om sin hjältinna mindes Lahiri: "I sista minuten, innan jag gick, sa jag det enda jag kände var värt att säga: 'Ingen skriver som du.'"

Gallant ansåg att hennes noveller inte skulle läsas i rad, och jag har följt hennes råd i år, sparat dem till när jag känner mig nedslagen eller inspirationslös av vad jag än läser. Det finns inget bättre tonikum, ingen snabbare bot för desillusion. Jag inbjuder dig att delta.

Spara i önskelistan
De osamlade berättelserna av Mavis Gallant – 21 USD på BOOKSHOP

Vanliga frågor
Här är en lista med vanliga frågor om De osamlade berättelserna av Mavis Gallant och dess inverkan, utformad för att låta som frågor från riktiga läsare.



Allmänt & Nybörjarfrågor



1. Vem är Mavis Gallant och varför är hon viktig?

Mavis Gallant var en kanadensiskfödd mästare inom novellen som tillbringade större delen av sitt liv i Paris. Hon hyllas för sina precisa, insiktsfulla och ofta kvicka skildringar av exiler, utstötta och mänskliga relationers komplexitet, vilket gör henne till en av 1900-talets främsta novellförfattare.



2. Vad betyder "osamlade berättelser"?

Det betyder att dessa är berättelser som Gallant publicerade i tidskrifter som The New Yorker under decennier, men som aldrig samlats i någon av hennes tidigare böcker. Denna samling för ihop dem för första gången och erbjuder en skattkammare av nytt material från en älskad författare.



3. Jag har aldrig läst Gallant förut. Är detta ett bra ställe att börja?

Det kan vara det, men det är ett djupt dy. Samlingen är omfattande. Många rekommenderar att börja med ett urval som De utvalda berättelserna av Mavis Gallant för att få en smak. Men om du är engagerad är ett dyk i de osamlade verken ett spännande sätt att uppleva hela hennes genialitet.



4. Vilken är tonen eller stilen i hennes skrivande?

Gallants stil är klar, observant och psykologiskt skarp. Hon serverar inte känslor med sked, hon avslöjar dem genom subtila detaljer, dialog och ironi. Hennes ton kan vara ironisk, melankolisk, medkännande och brutalt ärlig – ofta allt på en gång.



Fördelar & Påverkan



5. Varför återställer denna boken din tro på litteraturen?

I en tid av snabba handlingar och enkla berättelser kräver och belönar Gallants noveller noggrann uppmärksamhet. De påminner oss om att litteratur kan fånga mänskliga upplevelsers djupa nyanser med oöverträffad djup, intelligens och konstnärlighet, och visar vad novellformen verkligen kan uppnå.



6. Vad får jag ut av att läsa dessa berättelser?

Du får en mästerkurs i karaktärsobservation och ekonomiskt berättande. Du möter tidlösa teman som utanförskap, minne och familj. Framför allt upplever du den tysta tillfredsställelsen av att läsa prosa som är både vackert skriven och djupt sanningsenlig.