I början av i år läste jag en livsförändrande bok: Jenny Odells How to Do Nothing. Den publicerades första gången 2019 och gavs till mig av en vän (tack, Emily Chan!), men jag undvek den först eftersom jag antog att det var en självhjälpsbok som uppmanade mig att koppla bort och flytta till en yurt på landet, leva på landet och stirra på himlen för skojs skull. Men jag hade fel—Odells bok är faktiskt en konstbok i självhjälpsförklädnad. Som konstnär, författare och akademiker använder hon samtidskonst för att undersöka uppmärksamhetsekonomi—hur den håller oss fastlåsta, oroliga och bundna till våra enheter.

Det här är ingen bok med snabba lösningar. Istället omformar den hur du tänker på de digitala distraktioner som ständigt kämpar om din uppmärksamhet—skrikiga annonser, ändlös scrollning och notifikationer som kräver omedelbar respons.

Efter att ha läst den blev jag extremt medveten om mina telefonvanor. Det är okej att använda min telefon eller laptop när jag behöver, men varför scrollar jag tanklöst när jag inte behöver?

Till exempel älskar jag Letterboxd—det är mörkt, enkelt och utan notifikationer, så jag kan kolla det och lämna enkelt. Å andra sidan är Duolingo designat för att få användare att komma tillbaka dagligen med streaks och leaderboards. Men jag insåg att jag kunde använda det bara när jag ville lära mig, och ignorera pressen att upprätthålla en streak. Visst, appen skäller på mig (den gröna ugglan är obeveklig), men det här är min lilla handling av motstånd.

Sedan är det skärmtid. Min låg i genomsnitt på två och en halv timme om dagen, men jag mådde bättre när den var lägre. Att stänga av notifikationer helt kändes för extremt—jag gillar att gå igenom dem i batchar—och gråskaleläge gjorde bara allt deprimerande. Att gömma min telefon fungerade inte heller; jag oroade mig för att missa något viktigt och slutade med att kolla den igen.

Till slut hittade jag en löjligt enkel lösning: att sänka skärmljusstyrkan när jag inte använder den. Nu lyser inte notifikationer upp skärmen, så jag tittar inte instinktivt. När jag tar en paus höjer jag ljusstyrkan och kollar det jag behöver.

Har det fått mig att missa samtal? Ja, men de flesta var spam—jag svarar sällan samtal ändå. Missade meddelanden? Ibland, men jag ser dem en timme senare. Det är sällan brådskande. Jag har också privilegiet—inga barn, äldre föräldrar eller ett jobb som kräver ständig tillgänglighet. Om du är i en liknande situation är det värt att prova.

Nu ligger min skärmtid på ungefär en timme om dagen. Jag begränsar mig till ungefär en halvtimmes telefonanvändning per dag, vilket känns som en bra mängd för tillfället. Jag använder också min telefon mer medvetet istället för att bara scrolla tanklöst.

Den här vanan har lett till några roliga stunder. Nyligen såg min kollega Emily—samma Emily som oavsiktligt inspirerade den här förändringen—mig stirra på vad som såg ut som en tom telefon och frågade om allt var okej. (Jag glömmer ibland att höja ljusstyrkan när jag snabbt kollar något.)

Ändå är jag glad att de ständiga bytena från laptop till telefon—ofta bara för att se ett slumpmässigt vidarebefodrat meddelande eller meningslös uppdatering—till största delen ligger bakom mig. Mitt sinne känns lugnare på grund av det.