I början av 2000-talet var New Yorks nattliv strött med italiensk flair. Tänk Babbo's tryffeltoppade garganelli och Carbone's $34 starka rigatoni. Italienskt tematiserade klubb-restauranger som Bagatelle och Lavo lockade unga folkmassor med dansgolv på dagen och oändliga Bellinis. Pasta var huvudattraktionen och definierade stadens afton- och nattliv.

Nu vänder staden till ett äldre manus. Med glittrande ljuskronor och martinivagnar som rullar ut är fransk matkultur tillbaka för att påminna oss om att glamour fanns långt före tomatsås. Dessa nya ställen är storslagna, livfulla och polerade – fyllda med människor som beställer pâté inte för traditionens skull, utan för skojs skull.

Frankrike har alltid fängslat New York, dess andliga frände över Atlanten. 1937 introducerade Le Veau d'Or New York-bor för sniglar och boeuf bourguignon och lät dem smaka på det parisiska livet. Fyra år senare öppnade emigranten Henri Soulé Le Pavillon och satte standarden för finmiddag i staden. Hans senare restaurang, La Côte Basque, var så genomdränkt av allure att Truman Capote förevigade den i en skandalomsusad novell. Lutèce följde 1961, precis när Julia Child hyllade innanmat på television.

Vid 70- och 80-talen blev franska tekniker som sous vide, beurre monté och bouquet garni varje seriöst köks gemensamma språk. 90-talet förvandlade franska kockar till stjärnor: Eric Ripert på Le Bernardin, Daniel Boulud som satte sina spår på Le Cirque och Anthony Bourdain som strosade genom Les Halles. En bokning på Jean-Georges signalerade status, medan Keith McNally's Balthazar återuppfann helgdagsmiddagen.

Under 2010-talet dök det upp bistroer i vartenda område, från Alain Ducasse's Benoit till Riad Nasr och Lee Hanson's Frenchette. Vinbarer surrade när smårätter tog över från silverklockor och musslor i Staub-grytor ersatte yellowtail crudo. Kockar som Daniel Rose, som återvände från Paris, återupplivade Lyon-klassiker som quenelle de brochet på Le Coucou.

Vid 2020-talet hade den franska matkulturen blivit global: Ha’s Snack Bar blandade vietnamesiska och franska smaker med Maggisås; L’Abeille inkluderade japanska tekniker; Gregory Gourdet's Maison Passerelle lade till kreolska touchar. Crevette framkallade Medelhavet, medan Zimmi's serverade hemlagade sydfranska rätter.

Förra året återupplivade det hyllade paret Nasr och Hanson den legendariska Le Veau d'Or, en hettegång som en gång föredrogs av Grace Kelly och Orson Welles, och en av de mest efterlängtade återöppningarna på år. Hanson och Nasr beskriver "LVD" som distinkt "Manhattan-fransk", men menyn hedrar klassiker som délices Veau d'Or – en trio av innanmat som är svår att hitta på andra ställen – och île flottante som svävar som en dröm.

"Vi uppskattar hur det var den mer avslappnade franska platsen bland de finare i området", sa Hanson. "Vi älskar blandningen av stamgäster och nykomlingar... det är speciellt att se alla umgås och ha trevligt."

Därefter slog Chez Fifi, från teamet bakom Sushi Noz, sig ner på Upper East Side med lätthet. Även om det inte ligger i det mest trendiga postnumret lockar det en blandad publik. Franska basvaror som foie gras-terrin, stekt kyckling och entrecôte tillagas med lekfull precision.

Men de främsta rätterna reflekterar en New York-vridning: platt omelett med räkor och sjöborre från Hokkaido, blåfenad tonfisk med citron och kaviar. "Att ha tillgång till någon av världens bästa fiskar från Japan är en stor lockelse", noterar Joshua Foulquier.

Franska restauranger gör inte bara en comeback – de utvecklas. De har anpassat sig till moderna gäster, bytt formell stil mot skoj. På Bar Lumière i Cobble Hill innebär det en målning fylld med krabba; på Place des Fêtes i Clinton Hill anländer sardellmacka med rökt smör precis när burkfisk blir det senaste trendiga mellanmålet på nätet.

De senaste tillskotten till restaurangscenen avslöjar dock en stad som fortfarande pressar gränserna med sin egen unika smak, vilket låter New Yorks livfulla energi omdefiniera den franska måltiden.

På Le Chêne på Carmine Street, som öppnade i maj under ledning av Top Chef France-semifinalisten Alexia Duchêne, visas ett färskt perspektiv på fransk matkultur. Den 30-åriga kocken tar med sig en stilig avslappnad downtown-känsla, vässad på Passerini och Le Taillevent i Paris, Frenchie i London och Margot i Brooklyn.

Hon passerar tallrikar genom ett bågformat köksfönster medan hennes make och medägare, Ronan Duchêne Le May, sköter matsalongen. Fransk discopop sätter stämningen och livfulla Basquiat- och Warhol-tryck sticker ut mot de skarpa vita bordsdukarna.

Le Chêne är Duchênes svar på förutsägbara klassiker som steak au poivre, sniglar och foie gras-mousse. "Som fransmän kände vi att något saknades i New York – inte en specifik rätt, utan det ansträngningslösa sättet att äta som vi har i Frankrike", säger hon. Hon tillägger att för många franska restauranger här drivs av stora restauranggrupper. Hennes mål är mer djärvt och ambitiöst, men rotat i teknik och kreativ presentation.

Menyn lever upp till hennes stjärnskott-rykte: oeufs mayo tar en sväng mot en tonfisk-smältmacka, med tartar och löskokta ägg täckta av pumpa-orange Mimolette-ost. En amuse-bouche av äggig fransk toast skiner med röd paprika-puré, toppad med omväxlande bitar av Hokkaido-sjöborre och märg. Söt harissa ger en kick till tartaren. En tjock skiva foie gras-terrin inkluderar kronärtskocka, dess rikedom skuren av bitterheten av bränd grapefrukt – en smak som ofta undviks i traditionell fransk matlagning.

Stjärnrätten är pithiviers terre et mer, en kupad smördegspaj fylld med fläsk, potatisgratäng och rökt ål. Salladsblad sticker ut som magiska bönstjälkar. Duchêne serverar den med jus och ett rödbetskondiment inspirerat av sötsursås, en hyllning till hennes brittiska bakgrund.

Vinlistan sträcker sig över fyrtiofyra sidor med fokus på Champagne och Bourgogne. Över 4 000 flaskor spänner från smöriga vita till jordiga röda, några serverade i en hummerformad karaff. "Franska restauranger kan vara formella", medger Duchêne. "Vi ville ha något lite lummigt, som känns som en kul kväll ute."

Några kvarter bort på Thompson Street höjer Château Royale, som öppnade i juli 2025 av teamet bakom Libertine, värmen. Cody Pruitt, som medäger restaurangen med Jacob Cohen, beskriver Libertine som deras grannskapsbistro och Château Royale som deras oförväget New York-franska restaurang – och en väldigt sexig sådan.

Inrymd i ett filmiskt townhouse är den lyxiga restaurangen uppdelad i två utrymmen: nere fångar en dunkelt upplyst 30-platsers bar 80-talskänslan. Uppe har en ljus matsal 1900-talets storhet, med servitörer i vita smokingjackor.

Kocken Brian Young, tidigare från Le Bernardin, tar tillbaka de kaviarfyllda tiggarpungarna han en gång gjorde på The Quilted Giraffe, en ikon från 80-talets power dining. Vissa rätter serveras på båda nivåer, men separata menyer framhäver dubbelkonseptet: det är här high fashion och downtown-cool möts.

Uppe återupplivar de ett bleknande subköke med rätter som chicken cordon bleu, lobster thermidor och duck à l'orange. Pruitt noterar att dessa föll i onåd när kreativitet överskuggade komfort. Här är de uppdaterade: duck à l'orange innehåller calamansi, bergamott och blodapelsin; sablefisk ersätter havsabborre och serveras med kaviar beurre blanc, en nick till både judiska delis och Nobus berömda misoglacerade version.

Den mässingsklädda martinivagnen fullbordar upplevelsen, glider genom rummet med drinkar så kalla att de biter. Gömda frysboxar, istället för en andra bar, håller dem perfekta. "Vi ville inte att något skulle distrahera från upplevelsen", tillägger Pruitt, inte ens ljudet av is eller en omrörare.

Nere tar menyn ett mer bokstavligt New York-tillvägagångssätt: le burger med Fourme d'Ambert fortsätter stadens tradition av franska bistroburgare, i fotspåren av Raoul's och Au Cheval. Menyn har en duck confit-club sandwich och chien chaud – bokstavligen "varmkorv" – en nick till Paris Harry's Bar, som uteslutande serverar varmkorvar. Här är den toppad med relish på jordärtskocka och selleri, tryffelaioli och kronärtskockor.

"Att äta ute i New York började med fransk matkultur. Med tiden blev smakerna mer avslappnade eller försköts annorstädes, ofta till italienskt, men fransk mat har alltid slagit an hos New York-bor", noterar Pruitt.

Fransk matkultur försvann aldrig riktigt, men den gör nu en stark comeback. Bland yngre gäster ersätter den italienskt som det självklara valet för sofistikering. När millennials har gått förbi twirling pasta i osthjul och mot mer förfinade smaker (och Amex-belöningar) söker de matupplevelser som känns meningsfulla. En $79 surf-and-turf-paj verkar nu vara en värdig förlustelse.

Vad gör fransk matkultur till New Yorks standardval för en fin middag? Detta är en stad där du kan festa på allt från Seoul till Mumbai till Istanbul, där "tidlös" bara betyder något om den kan konkurrera med den senaste trenden. Denna återfödelse, om den kan kallas så, är inte så mycket en kulinarisk rörelse som ett delat önskemål om mer och bättre. New York kommer att fortsätta söka inspiration, men när det vill känna sig extravagant, djärvt och lite evigt, vänder det sig till franskt. Trots allt, vi kommer alltid att ha Paris.

Vanliga frågor
Naturligtvis. Här är en lista med hjälpsamma vanliga frågor om uppsvinget av nya franska restauranger i New York, utformad för att låta naturlig och ge tydliga, direkta svar.

Allmänna & Nybörjarfrågor

1. Varför verkar det som att en ny fransk restaurang öppnar varje vecka i New York?
Det finns en perfekt storm av faktorer: en förnyad kärlek till klassisk, hög kvalitetsmat, en ny generation franska kockar som vill sätta sina spår och New York-bors ständiga aptit på sofistikerade men samtidigt tröstande matupplevelser.

2. Vad är det för speciellt med fransk mat som gör den så populär?
Fransk matkultur är känd för sina tekniker, rika smaker och vackra presentation. Den ses ofta som guldstandarden för finmiddag och erbjuder både elegans och komfort.

3. Är inte franska restauranger väldigt dyra? Är dessa nya annorlunda?
Medan några är högkostnadsinriktade är många nya franska ställen mer avslappnade och prisvärda bistroer eller brasseries. De fokuserar på klassiska rätter som steak frites och omeletter till ett mer tillgängligt pris.

4. Är detta bara en fin trend eller är den här för att stanna?
Det verkar mer som en varaktig förändring än en kortlivad trend. Fransk mat har en tidlös appeal och dessa nya restauranger anpassar sig till moderna smaker, vilket antyder att de kommer att vara en stapelvara i New Yorks matscen i många år framöver.

Djupgående & Mer Avancerade Frågor

5. Vad är skillnaden mellan en bistro, en brasserie och en finare fransk restaurang?
Bistro: Avslappnad, mysig med en liten meny av enkla klassiska rätter som coq au vin.
Brasserie: Större, livligare och öppen längre timmar, serverar ofta klassiker som musslor och charcuterie.
Finare restaurang: Formell med invecklade provmenyer, avancerade tekniker och en högre prislapp.

6. Hur skiljer sig dessa nya franska restauranger från de gamla klassiska?
De är ofta mindre formella och stela. Den nya generationen fokuserar på hög kvalitetsråvaror i en avslappnad atmosfär, sätter ibland en modern twist på klassiker för att hålla dem spännande.

7. Varför väljer franska kockar New York framför andra städer?
New York är en global matkulturhuvudstad med en diversifierad befolkning som uppskattar och kan stödja hög kvalitetsmat. Den erbjuder enormt anseende, medieexponering och en kundbas som är villig att betala för det.