Under två år samarbetade fotografen Ramona Jingru Wang och stylisten Momoè Sadamatsu med en grupp modeller och kreatörer för att utveckla porträtt och förstapersonsskrivande genom långsamma, samtalande sessioner. De omtolkade den traditionella modellvisningen ("go-see"), som historiskt sett varit förknippad med castingsmakt, godkänd/underkänd-bedömningar och den manliga blicken. Genom Jingru Wangs perspektiv blev "go-see":n intim, processdriven och förankrad i omsorg, vilket skapade ett utrymme för att utforska olika sätt att se och bli sedd.

Den 22 november 2025 släppte de den spiralbundna boken GO SEE* på över 100 sidor tillsammans med Friend Editions. Den innehåller porträtt och förstapersonskrivande från deltagarna, många från asiatiska diasporagemenskaper, som uppstått ur dessa långsamma, samtalande sessioner. I en tid då modeindustrin rör sig i extremt hög takt skapade Jingru Wang och Sadamatsu ett utrymme inriktat på samhörighet, omsorg, ömsesidighet och självdefinition.

Vi träffade dem för att lära oss mer om deras arbete.

Du är också modell. Påverkade din erfarenhet skapandet av detta arbete?

Ramona Jingru Wang: Min erfarenhet framför kameran påverkade definitivt hur jag närmade mig GO SEE*. Jag vet hur det är att bli sedd mer än att bli hörd eller att bli tolkad utifrån andras antaganden. Den medvetenheten gjorde mig mycket avsiktlig med att sakta ner sessionerna och skapa utrymme för personen framför mig att existera utan förväntningar. Det hjälpte mig att närma mig varje porträtt inte som en utvärdering, utan som ett möte.

Hur avvek ni medvetet från den manliga blicken?

RJW: För mig handlade det inte om att avvisa skönhet eller mode, utan om att förskjuta vem som har agens. Istället för att dirigera någon mot en fast idé försökte jag bygga en dynamik där den fotograferade personen kunde medförfatta sitt utseende. Mycket av det kom genom samtal, att tillåta pauser och fråga hur de ville bli sedda. Målet var inte att eliminera blicken utan att omfördela den, göra den ömsesidig, delad och responsiv.

Momoè Sadamatsu: Mitt tillvägagångssätt för att avvika från den manliga blicken innebar först att acceptera dess existens och förstå dess djupt rotade inflytande, och sedan kontinuerligt utforska sätt att utmana den, särskilt inom styling. För GO SEE* var vi mycket avsiktliga med stylingen för att säkerställa att varje modells unika karaktär och uttryck genom kläder återspeglades i deras bilder. Att utmana den manliga blicken innebar att omvandla den till något symbiotiskt. Vi ägnade tid åt att lära känna varje modell, förstå inte bara deras stil utan vilka de är som människor, baserat på de erfarenheter och information de delade med sig av. Vi skapade ett utrymme för utbyte av idéer, där de kunde bidra till styling och konceptualisering av bilderna och känna sig riktigt sedda.

Hur uppkom idén med förstapersonskrivande?

RJW: Förstapersonskrivandet uppstod naturligt ur sessionerna. Människor delade berättelser, minnen eller små detaljer om sina erfarenheter i castingsammanhang eller bildvärlden. Det kändes viktigt att dessa tankar inte filtrerades genom min röst. Att bjuda in dem att skriva eller tala med sina egna ord blev ett sätt att hedra deras perspektiv och låta text och bild fungera tillsammans som ett porträtt.

MS: Jag håller med Ramona. Ju mer vi diskuterade hur vi skulle lyfta fram modellerna som individer, desto mer naturligt uppstod idén om förstapersonskrivande. Jag hade redan tagit anteckningar från våra samtal när vi lärde känna dem, så att inkludera deras egna skrivande blev en spännande möjlighet när projektet utvecklades. Vi bestämde att be varje person att skriva från sitt eget perspektiv – vare sig det handlade om deras erfarenheter som asiatisk modell eller deras hopp för framtiden i modellbranschen – var det mest meningsfulla tillvägagångssättet.

Vilka utmaningar mötte människor under era sessioner och hur övervann de dem?

RJW: Många deltagare nämnde trycket att leva upp till stereotyper om att vara tystlåten, medgörlig, mjuk, spröd eller "lätt att hantera". Dessa förväntningar är ofta subtila men påverkar hur människor känner att de kan uttrycka sig. Att bara diskutera dessa påtryckningar tillsammans medförde ofta en känsla av lättnad. Det som stack ut för mig var hur varje person hittade sitt eget sätt att utmana dessa narrativ genom att vara närvarande, tala ut och definiera sig själva på sina egna villkor under sessionerna.

MS: Ett återkommande tema bland modellerna var känslan av att bli trängd i fack, vilket ledde till en känsla av avhumanisering. Vissa mötte också ytterligare stereotyper relaterade till deras könsidentitet, kroppsstorlek, ålder eller blandat ursprung. Varje persons erfarenheter var unika, så det är svårt att generalisera hur de övervann dessa utmaningar. Men jag slogs av deras styrka i att bryta ner barriärer och deras stolthet i att omfamna den mångfacetterade och flytande naturen hos asiatisk identitet.

Har den nuvarande politiska klimatet i USA påverkat modellbranschen?

RJW: Definitivt. Den politiska miljön har gjort diskussioner om ras, synlighet och representation mer angelägna och komplexa. Å ena sidan finns det en växande efterfrågan på mångfald i casting och kampanjer, vilket skapar möjligheter för de som tidigare förbisågs. Å andra sidan kolliderar detta ofta med en industri som rör sig snabbt, förlitar sig på stereotyper och ibland behandlar inkludering som en ruta att kryssa i snarare än en genuin maktförskjutning.

För många asiatiska modeller jag talade med innebar detta klimat både mer synlighet och mer granskning. Ökningen av anti-asiatiska sentiment under pandemin påverkade hur somliga kände sig offentligt, på inspelning eller framför kameran. Det belyste ihärdiga stereotyper och avslöjade hur ytlig branschens engagemang för inkludering kan vara när uppmärksamheten flyttas någon annanstans.

Så ja, den politiska miljön har haft en inverkan, men den är inte entydig. Det är en blandning av framsteg, utmattning, motsägelser och behovet av djupare, strukturella förändringar. För mig erbjöd projekt som GO SEE* ett sätt att ta ett steg tillbaka från branschens reaktiva natur och fokusera på omsorg, agens och relationer som inte drivs av trender eller externa påtryckningar.

Vilka förändringar vill ni se i modellbranschen?

RJW: Jag hoppas att branschen slutar behandla modeller som utbytbara eller enbart råmaterial. Samarbete borde vara normen, inte undantaget. Jag skulle vilja se fler möjligheter där modeller värderas som berättare, tänkare och kreativa partners, inte bara som kroppar för kameran.

MS: Jag håller med. Tidigt i projektet talade vi med en modellvän till Ramona som nämnde hur modeller ofta lämnas utanför den kreativa processen och bara får instruktioner när de anländer till inspelningen. Denna erfarenhet visade mig hur givande det kan vara när modeller är involverade i samarbete från början till slut.

Dessutom hoppas jag att se fler asiatiska modeller i framträdande roller och ett fortsatt push för mångfaldig representation. Modeller bör stödjas för att ha långvariga karriärer och, som Ramona sa, inte behandlas som utbytbara.

Höll ni kontakten med de personer ni porträtterade? Skapade ert arbete en känsla av gemenskap?

RJW: Ja, många av de personer jag fotograferade är fortfarande en del av mitt liv. Somliga blev nära vänner, andra samarbetspartners i nya projekt, och vissa håller jag kontakten med på mindre men meningsfulla sätt. Jag hade inte som mål att bygga en gemenskap, men de relationer som växte fram ur dessa sessioner har varit betydelsefulla. Sessionerna förvandlades till ett av projektets viktigaste element. Boken fungerar som ett register över dessa relationer och den tillit som underbyggde dem.

MS: Jag känner på samma sätt. Jag har hållit kontakten med många av dem och hoppas fortsätta dessa förbindelser framöver. Vi kontaktade och involverade många individer och organisationer i detta projekt – från hårstylister och sminkörer till modemärken och PR-byåer. Alla gav sin tid, kraft och resurser för att stödja vårt uppdrag, och genom det känner jag ett delat hopp och mål för att driva branschen framåt, vilket verkligen främjar en känsla av gemenskap.



Vanliga frågor
Självklart! Här är en lista med hjälpsamma och tydliga vanliga frågor om fotoboken.



Allmänt & Nybörjarfrågor



1. Vad handlar den här fotoboken om?

Den här fotoboken omtolkar den traditionella modellvisningen ("go-see") genom att rikta kameran mot personer från den asiatiska diasporan i deras egna personliga utrymmen, och erbjuder intima och autentiska inblickar i deras liv, identiteter och gemenskaper.



2. Vad är en "go-see" och hur omtolkas den?

En "go-see" är vanligtvis ett snabbt, opersonligt möte där en modell går till en studio för att bli utvärderad. Det här projektet omtolkar det som ett samarbetsinriktat, respektfullt besök i en persons hem eller meningsfulla utrymme, med fokus på deras berättelse och mänsklighet snarare än enbart deras utseende.



3. Vad betyder asiatisk diaspora?

Det avser personer av asiatiskt ursprung som bor utanför sitt förfädernes hemland, och som bildar gemenskaper och skapar unika identiteter som blandar deras arv med sina nya kulturer.



4. Vem är fotografen bakom detta projekt?

Detta projekt är av fotografen [NAMN], som fokuserar på att dokumentera gemenskap och identitet.



5. Var kan jag köpa fotoboken?

Den finns tillgänglig för köp på projektets officiella webbplats [WEBBPLATS] och via utvalda oberoende bokhandlar.



Djupare & Tematiska Frågor



6. Vad var huvudmålet eller budskapet med detta projekt?

Målet var att utmana stereotyper, fira mångfalden inom asiatiska diasporagemenskaper och återta narrativet genom att porträttera subjekt med agens, värdighet och kontroll över sin egen representation.



7. Hur hittades och valdes subjekten för fotoboken ut?

Subjekten hittades ofta genom gemenskapsnätverk, mun-till-mun-rekommendationer och öppna anslag, där man sökte ett brett spektrum av åldrar, yrken, bakgrunder och berättelser inom den asiatiska diasporan.



8. Vad gör inblickarna i den här boken intima?

Intimiteten kommer från miljön – deras hem – och den samarbetsinriktade processen. Fotona fångar ofta tysta, personliga stunder, älskade föremål och utrymmen som avslöjar deras sanna jag, långt från ett formellt studioporträtt.



9. Hur bidrar den här fotoboken till samtalet om representation?

Den går förbi tokenism eller endimensionella skildringar genom att presentera en mångfacetterad bild av en gemenskap.