Stämningen i operationssalen hade blivit spänd. Bara några ögonblick tidigare fylldes luften av de lugnande tonerna från Frank Oceans "Moon River" från min förlossningsspellista, och sjukvårdspersonalen småpratade avslappnat. Nu låg en obehaglig tystnad över rummet. Min man hade gått därifrån, men från andra sidan rummet hörde jag mitt nyfödda barns mjuka gurglanden och grymtningar medan han anpassade sig till livet utanför livmodern – en ljud som gav mig omedelbar lättnad. Men det ögonblicket var flyktigt.

"Är du helt säker på att du aldrig har genomgått några ingrepp i livmodern tidigare?" Min gynekolog på Cedars-Sinai, som hade guidat mig genom varje steg av min graviditet, lät ovanligt spänd. Mellan djupa andetag och illamåendet från medicinerna försäkrade jag henne att jag inte hade det. Före detta kejsarsnitt hade jag aldrig varit gravid, aldrig fått en missfall och aldrig genomgått någon form av operation.

Så småningom placerades min son bredvid mig, och vi träffades för första gången. Men han fördes snabbt bort igen när läkarna sa att de behövde mer tid för att arbeta med mig. Vad jag inte visste då var att de hade upptäckt att jag hade placenta accreta – ett tillstånd där placentan, istället för att lossna efter förlossningen, växer in i livmodern och omgivande organ. Placentan som hade närt mitt barn hade växt in i livmoderväggen, vilket tvingade läkarna att vända ut och in på min livmoder för att ta bort den.

I USA dör ungefär 1 av 14 gravida med placenta accreta, ofta på grund av kraftig blodförlust – något jag undkom med knapp nöd. Tillståndet har blivit mycket vanligare under decennierna, från 1 av 30 000 graviditeter på 1960-talet till 1 av 533 på 2000-talet. (Tidigare kejsarsnitt ökar risken, så när kirurgiska förlossningar blivit vanligare har även accreta ökat.) Vanligtvis kan det upptäckas under graviditeten via ultraljud, men min upptäcktes inte, vilket gjorde den akuta upptäckten under operationen ännu farligare.

En ytterligare riskfaktor var den hårda verkligheten att svarta och urinvånare över 30 år har en fyra till fem gånger högre risk att dö i samband med förlossning jämfört med vita kvinnor. Som 36-åring med urfolksbakgrund var jag mycket medveten om hur lätt jag kunde ha blivit en till tragisk statistik. När jag ser tillbaka undrar jag om det var det faktum att jag bodde i Kalifornien som räddade mitt liv.

Kalifornien står för ungefär en av nio födslar i USA, och i avsaknad av nationella standarder för mödravård har delstaten gjort anmärkningsvärd framgång med att minska mödradödligheten. (Som jämförelse har Texas den högsta mödradödligheten i den utvecklade världen.)

Nyckeln till Kaliforniens framgång är California Maternal Quality Care Collaborative (CMQCC), en banbrytande insats för att göra förlossningar säkrare. Grundad för nästan 20 år sedan av läkare och sjuksköterskor från Stanford, var det den första statsvida satsningen enbart inriktad på mödrahälsa. Sedan dess har Kaliforniens mödradödlighet sjunkit med 65 % mellan 2006 och 2016, samtidigt som den nationella siffran steg. Inspirerade av detta har alla 50 delstater sedan startat egna perinatala samarbeten – även om deltagandet varierar och bara 36 får federal finansiering.

Hjärtat i CMQCC:s arbete är gratis, nedladdningsbara verktygslådor som hjälper sjukhus att förbereda sig för akuta förlossningssituationer. I mitt fall följde Cedars-Sinai-teamet protokoll för blödningar – inklusive riktlinjer för placenta accreta utvecklade av Stanfords Dr. Elliott Main för CMQCC.

Veckorna efter min förlossning var plågsamma, en smärtsam och emotionell prövning som jag överlevde tack vare min makes orubbliga omsorg. Jag är inte säker på om jag någonsin kommer att bli helt återställd, men jag vet hur lyckligt lottad jag är som är här. Jag har fortfarande inte bearbetat allt som hände mig. Då kändes det till och med konstigt att prata om det med vänner och familj – som om det hade hänt någon annan. Mellan min sons omedelbara behov och den överväldigande verkligheten av moderskapet hade jag knappt tid att tänka på det ändå.

Tack vare min läkare, Jamie Temko, och teamet på Cedars-Sinai överlevde jag för att uppleva glädjen och utmaningarna i att vara mamma. Men med ökande antal förhindringsbara mödradödsfall över hela landet och djupa ojämlikheter som kvarstår kan jag inte sluta tänka på dem som inte klarade sig. Om de inte är här för att berätta sina historier, vem ska då tala för dem?