Carrie Bradshaw är nu romanförfattare. Efter att ha skrivit sju bästsäljande fackböcker om sex och dejting – med titlar som *Manhattan* och *Ett singelliv* – försöker den femtioåriga före detta kolumnisten nu på skönlitteratur. Och nej, den här boken handlar inte om en singelkvinna som navigerar New Yorks dejtingliv. Istället följer den en 1800-talskvinna som genomgår en existentiell kris – vilket på sätt och vis känns mer äkta Carrie Bradshaw än något *And Just Like That*-författarna kunde ha hittat på.

Men vad handlar boken egentligen om? Under seriens tredje säsong får vi ledtrådar – rader skrivna i extra stor typsnitt (modigt, Carrie) och upplästa medan hon skriver i Pages. Vi vet att handlingen utspelar sig 1864, att det finns en romans inblandad och att den inspirerats av hennes nya duplex på Gramercy Park (så mycket att hon inte ens har möblerat den ordentligt). Men vad mer? Här är alla ledtrådar vi fått hittills, sammanfogade för att skissa upp handlingen.

### **Avsnitt ett**
**"Kvinnan undrade vad hon hade gett sig in i."**

Boken börjar mitt i en händelse – vi vet inte exakt vad huvudpersonen har råkat ut för, men eftersom Carrie var i telefon med Aidan precis innan hon plötsligt kände sig inspirerad att skriva, kan vi gissa att det handlar om någon form av romantiskt trassel.

### **Avsnitt två**
**"När hon satt i solskenet kände kvinnan dimman från de senaste två nätterna lyfta. Hon insåg att hennes oro och osäkerheter var kvarlevor från en annan tid. En tid då hon var mindre säker på sin väg. Det här är ett nytt hus, påminde hon sig. Ett nytt liv. Det här var inte hennes förflutna, det var nuet. Maj 1864."**

Så kanske är hon inte olycklig i sin relation – hon tillåter sig bara inte att vara lycklig? Historien utspelar sig 1864, nära slutet av inbördeskriget, efter Manhattans värnplitskravaller, med Lincoln som president. Kan hennes huvudperson, liksom Carrie, komma ur en instabil period och kämpa för att finna sig tillrätta i sitt nya liv?

**"Kvinnan lyfte på sin underkjol och skyndade uppför den slingrande järntrappan. Hon tog försiktiga steg i sina duvgrå knappkängor för att inte snubbla när hon klev över tröskeln och fortsatte sin väg."**

Carrie läser upp detta medan hon själv klättrar uppför sin järntrappa. En slump? Knappast – hennes hem på Gramercy Park byggdes omkring 1846, så tidslinjen stämmer.

### **Avsnitt tre**
**"Kvinnan hade överlevt den farliga resan, mestadels oskadd – om än av med nattlinnet och sin kappsäck. Med inte mer än sina tankar som sällskap kröp hon under filten för att skydda sig mot den kalla, osäkra natt som väntade."**

Varför lämnade den här kvinnan sitt townhouse på Gramercy (förmodligen i häst och vagn)? Ingen aning. Men eftersom parallellerna är starka, åkte hon förmodligen – liksom Carrie när hon besökte Virginia – av kärleksskäl som hon kanske ångrar senare.

### **Avsnitt fyra**
**"Kvinnan tittade ut från sitt tågkupe och kände sig förvirrad – inte riktigt säker på om den ansträngande resan fört henne närmare eller längre bort från det hon längtade efter mest."**

Så hon tog alltså tåget för att träffa sin älskare – ett djärvt drag, eftersom tåg fortfarande var relativt nytt i New York. Och, överraskning, hon är fortfarande osäker på förhållandet. Låter det bekant?

### **Avsnitt fem**
**"Kvinnan slog upp fönstren för att släppa in staden. Hon hörde hästarna..."**

(Texten avbryts, men vi kan anta att historien fortsätter med mer av Carries signatur-introspektion – en sammansmältning av hennes eget liv och huvudpersonens på ett sätt som känns ovedersägligt *hennes*.)

Människor kom och gick med sina vagnar, varje ankomst förde med sig nya möjligheter. Den plötsliga svalkan den heta eftermiddagen påminde henne om att varje dag kunde vara annorlunda – full av äventyr om hon bara vågade ta dem. Hon lämnade den välkända stigen och lät dagen föra henne vart den än ville.

Vid det här laget är det tydligt att "kvinnan" i princip är Carrie, fast 160 år tidigare. Till skillnad från Carrie verkar hon dock mer medveten om att hennes relation håller henne emotionellt tillbaka. Carrie, ta anteckningar! Spring fri i dina Terry de Havilland-klackar!

### **Avsnitt sex**
**"Liljekonvaljer i trädgården böjde sina vita klockor i det strilande regnet medan kvinnan därinne vågade sig in i det okända."**

Inbillar jag mig, eller låter det lite… antydande? Som kontext: i avsnitt sex bjuder Duncan hem Carrie på den där märkliga grytan. Bara så du vet!

**"Trots krossandet visste kvinnan att brottet inte var dödligt. Med tid och omsorg skulle det läka – för banden som förenade dem var starkare än spunnet glas."**

När Aidan krossar Carries fönster säger hon: **"De här fönstren har överlevt mexikanska kriget, inbördeskriget, värnpliktskravallerna 1863..."** Så i princip är Carrie hemsökt av "kvinnan" i sitt vardagsliv. Hon *är* kvinnan. Det förklarar varför hon börjar bära vintageklänningarna och varför fönsterkrossandet också händer i boken.

### **Avsnitt sju**
**"Kvinnan höll fast vid det hon visste var sant."**

Gör inte vi alla? Och kommer hon någonsin få ett namn?

### **Avsnitt åtta**
**"Efter vad som kändes som en evighet kom lyckan till hennes dörr – oväntat, som en sällsynt röd fågel som plötsligt dyker upp i trädgården. Man håller andan, står alldeles stilla, rädd att den ska flyga iväg."**

Jag misstänker att Sarah Jessica Parker skrev det här själv – det låter precis som när hon flippade ut över solförmörkelsen 2017 och skrek om **"fåglar som nästan aldrig syns"**. Vad gör kvinnan så lycklig här? Kanske har hennes version av Duncan dykt upp.

### **Avsnitt nio**
**"Kvinnan hade trott att hon och hennes älskare levde i nuet, men nu såg hon att de fortfarande var fångade i det förflutna. Vilket, naturligtvis, innebar att de inte hade någon framtid."**

Hurra! 1800-tals-Carrie har äntligen dumpat 1800-tals-Aidan!

### **Avsnitt tio**
**"Hösten kom. När löven gulnade och luften blev skarp återfann kvinnan sig själv. Timmar blev dagar, dagar blev veckor, smärta förvandlades till produktivitet. Familjen som aldrig skulle fylla hennes hem – eller hennes hjärta – tonade bort, som ett gyllene löv som bruntnat vid hennes fötter. Hon hade gjort allt hon kunde. Hon hade gjort allt hon kunde. Hon hade gjort allt hon kunde."**

Om Duncan verkligen var en så bra författare skulle han ha sagt till Carrie att skippa de säsongsbetonade klyschorna och att upprepning inte gör en bra stil. Men men, det här är en bok i en TV-serie, så… vi går vidare!

Det verkar som om kvinnan äntligen accepterar läget – tills Duncan släpper en twist:

**"Smart också: att låta mannen överleva kriget, bara för att dö av ett obehandlat sår från en tidigare strid? Överraskande."**

Vänta, så kanske dumpade 1800-tals-Carrie inte 1800-tals-Aidan – han dog bara…? Eller kanske syftar Duncan på 1800-tals-Mr. Bigs död (eftersom Peloton inte fanns på den tiden). Män var för upptagna med att gå i krig, trots allt. Det skulle förklara varför 1800-tals-Carrie är så hemsökt. Så, vad händer sen?

I avsnitt tio ställer Duncan frågan vi alla undrar:

Duncan: "Vad kommer hända med kvinnan? Har du bestämt slutet än?"
Carrie: "Hon kommer dö av ensamhet, så klart."
Duncan: "Får jag ge ett sista förslag? Hon överlever. Hon är en så unik karaktär – det vore synd att döda henne."
Carrie: "Jag ska fundera på det."

**"Kvinnan satt i sin trädgård. Fastän sommaren kommit och gått kunde hon fortfarande känna dess värme i ansiktet och på kroppen. Så underbart. Så underbart. Så underbart."**

Den säsongsbetonade metaforen fortsätter – men åtminstone har kvinnan inte dött av ensamhet än.

Så det är där Carries romantiska perioddrama står. Kommer det bli hennes åttonde bästsäljare? Bara tiden – och två avsnitt till – kan avslöja. Men jag gissar på: ja, troligtvis.