Grönt. Blått. Orange. Lekfulla mönster skiktade ovanpå varandra. En kollageeffekt... Paul Smiths milda East Midlands-accent svävade över den uppsluppna världsmusiken och skapade en hyllning till herrmode som påminde om The Orbs Little Fluffy Clouds. Vi satt på samma lådor som används av Milans mineralvattensleverantörer, inne i Smiths showroom – ett ombyggt lager för kullager på Viale Umbria som han öppnade 2003.

Även om han haft affärsförbindelser här i åratal var detta Smiths första modevisning i Milano (trots vad Fashion Channels text om hösten 2004 påstod). Han valde staden för att visa upp en kollektion inspirerad av en bok med handkolorerade souvenirfoton av egyptiska landmärken, som han köpt på en gatumarknad i Kairo för ungefär 25 år sedan under en semester med sin fru Pauline. "Jag hittade den innan vi seglade på Nilen med en felucka", förklarade han.

Boken, som återupptäcktes under en nylig städning av kontoret, gav upphov till flera motiv i kollektionen. Metallskal, mynt och fredsamuletter prydde rymliga baretter eller ersatte knappar – en nick till idén om marknadsfynd som får mening över tid. Ett livfullt fisk-och-blomstermönster, använt på crêpeskjortor och stickade plagg, hämtade sina färger från boken. "Det här kanske låter lite larvigt", sa Smith om den texturerade bomullen, "men den ska efterlikna vattenytan. Vi kallade den för River Print eftersom den bygger på foton från den resan."

Resor, minnen, livets faser – dessa universella teman genomsyrade kollektionen (À la recherche du temps perdu och allt det där), men Smith, alltid den lättsamma berättaren, höll det subtilt. Lekfulla detaljer som "Paul Smith hotel"-nyckelringar på byxlinningen och falska krokodilväsketiketter på väskorna antydde flyktighet och äventyr.

Utsvängda shorts, skjortor med flikfickor och silkeslen crêpeklänning bars med strumpor till vaden och stilrena racerskor (eller mjuka loafers) i neutrala färger med sporadiska färginslag. Ett stickat twinset spelade på Smiths signaturränder – mindre vinkliga än Missonis, men omisskännligt hans.

Till materialen i kostymerna hörde lätt ylle- och mohair samt linne blandat med silke, som Smith hade justerat för en okonventionell känsla. En iögonfallande detalj var en brun mockajacka – lyxig, lite robust, som något ur Withnail & I. Och den glada musiken? "Det handlar om att blanda saker på oväntade sätt", sa Smith.