Översätt följande text från engelska till svenska:
Stora fotografer sägs ofta ha en unik, omisskännlig stil – ett påstående som kan låta överdrivet, men för ett utvalt fåtal äkta original är det helt korrekt. Steven Klein är definitivt en av dem, en konstnär som tycks nå fram till det omedvetna och ge form åt våra djupaste önskningar genom sina bilder. Han är också en mästertolkare av modets språk, vilket syns i de ikoniska fotograferingarna han producerat under sin långa karriär. Boken Steven Klein: Vogue, som släpps av Abrams i december, samlar några av hans mest filmiska och minnesvärda bilder beställda av Anna Wintour för American Vogue mellan 2000 och 2019, skapade i samarbete med redaktörer som Phyllis Posnick, Grace Coddington, Camilla Nickerson och Tonne Goodman.
Modellerna? Legendariska modeller och samtida ikoner. "Med Steven Klein," skriver Wintour, "ger du honom en klänning, och han ger dig en flicka i en klänning med en robot i en trädgård. Det är smart, konceptuellt och i slutändan lyriskt." Vi talade med honom strax före bokens release i början av december.
Vogue: En del av ditt djärvaste arbete har publicerats i den här tidskriften. Vad möjliggjorde det?
Steven Klein: Det började med Vogue Italia och Franca Sozzani. Franca hade en revolutionär instinkt och gav mig fullständig frihet att utforska mörkare, mer provokativa teman. Den friheten öppnade dörren till en annan typ av berättande – att använda mode för att fördjupa sig i komplexa idéer som identitet, kontroll och förförelse.
Senare innebar samarbetet med Anna Wintour på Vogue US en ny nivå av precision och synlighet. Anna visste hur man kanaliserade samma kreativa energi till en global publik. Hon bad mig aldrig hålla tillbaka. Den sällsynta kombinationen av frihet och redaktionell tydlighet är vad som möjliggjorde mitt djärvaste arbete.
Vogue: När du ser tillbaka på ditt långa samarbete med Vogue, finns det då en specifik fotografering som sticker ut? Vad gjorde den oförglömlig?
Steven Klein: Två kommer direkt till tankarna. Den första var för Vogue Italia, när jag fotograferade Rihanna i haute couture för första gången, precis när hon var på väg mot berömmelse (september 2009). Vi rakade sidorna av hennes huvud, och hon var helt öppen för förvandling och experiment. Den typen av förtroende är sällsynt. Jag dras alltid till människor som ser fotografering som en process och förstår att överlämnande och nyfikenhet är nyckeln till att skapa något minnesvärt.
Ett annat oförglömligt projekt var hela numret av L’Uomo Vogue som vi gjorde med Brad Pitt (maj/juni 2004). En del fotograferades på inspelningen av Troy, och sedan tillbringade vi ytterligare tre dagar i Los Angeles. Sådana projekt finns egentligen inte längre – skådespelare ger sällan så mycket tid eller visar sådan sårbarhet. Men Brad är annorlunda; han har en djup respekt för fotografi och filmkonst. Att arbeta med någon som delar det visuella språket gör all skillnad.
Vogue: Dina bilder uppstår ofta ur intensiv kreativ dialog. Hur skulle du beskriva ditt förhållande till stylisterna du har arbetat med på Vogue, och hur har dessa samarbeten format den slutgiltiga historien?
Steven Klein: Mitt förhållande till Vogues stylister bygger på djup synergi och ömsesidig respekt – det är som en dans där varje steg leder till nästa. Stylister är avgörande för mina bilder; de väljer inte bara kläder, de är medförfattare till den visuella berättelsen. De måste förstå hur kameran ser – ta hänsyn till ljus, textur och rörelse – inte bara för att förbättra kompositionen, utan för att fånga berättelsen och karaktären, oavsett om det är en av ömtålig sårbarhet eller djärvt trots. Dessa samarbeten handlar om att pressa gränserna; en intensiv dialog kan börja med en moodboard och utvecklas till oväntade val som lyfter den slutgiltiga historien, gör den rikare och mer skiktad. Utan förtroende och en delad vision skulle bilderna sakna den där elektriska autenticiteten.
Vad lockar Vad drar dig till mode – visuellt eller konceptuellt?
För mig är det modets filmiska kvalitet som fortsätter att vara så tilltalande. Det låter mig skapa karaktärer och bygga hela berättelser i en enda bild, nästan som att regissera en kortfilm. Varje fotografering blir sitt eget universum, där varje element – kläderna, belysningen, modellens uttryck – bidrar till berättelsen.
Många av mina idéer kommer direkt från film. Till exempel gjorde jag en en high-fashion-redaktionell med Lara Stone inspirerad av Luchino Viscontis film Leoparden. Det här tillvägagångssättet låter mig utforska koncept visuellt, förvandla filmiska idéer till stillbilder som känns livfulla och meningsfulla.
I dagens kultur, där politisk korrekthet ofta sätter gränserna för kreativitet, känner du att din konstnärliga frihet har begränsats, eller har dessa utmaningar pressat dig att upptäcka mer subtila sätt att väcka tankar?
Jag har aldrig sett mitt arbete som format av externa begränsningar. Begränsningar, vare sig de är kulturella eller inte, är bara ett annat lager i den kreativa processen – en chans att skapa spänning. De kan faktiskt bränsla fantasin istället för att kväva den.
För mig handlar konstnärlig frihet inte om att inte ha några gränser; det handlar om att hitta sätt att skapa intensitet inom dem – att provocera tyst, att antyda snarare än att förkunna. Den verkliga utmaningen är att navigera i perceptionens subtila underströmmar, att skapa bilder som hänger kvar, oroar och motstår enkel förståelse. På så sätt är begränsningar inte hinder – de är det dolda ramverket för innovation.
Vad har du släppt taget om genom åren som fotograf?
Uppfattningen att fotografi handlar om perfektion och kontroll. I början jagade jag felfria kompositioner, exakt belysning och total teknisk kontroll. Även om dessa färdigheter är viktiga har jag lärt mig att de mest kraftfulla bilderna ofta kommer från intuition, att ta risker och att omfamna det oväntade.
Vad står mest framträdande i ditt minne av att arbeta med Franca Sozzani?
Jag startade min karriär på Vogue Italia, och jag kommer alltid att vara tacksam för de möjligheter och det stöd jag fick där. Först skrämde Franca mig. Hon var otroligt krävande, men det var för att hon ville pressa dig längre – för att göra arbetet skarpare, mer slagkraftigt och mer originellt.
Franca hade exceptionell smak och en nästan instinktiv känsla för fotografi. Hon visste hur man gjorde Vogue Italia till inte bara den mest spännande modemagasinet, utan också en scen för äkta konstnärligt uttryck. Med tiden blev vi vänner, och jag besökte henne ofta när hon var i New York. Franca Sozzani var en av de vackraste och mest generösa gestalterna inom mode – elegant, orädd och oändligt nyfiken.
Vilket är det första fotot som dyker upp när du blundar?
Brad Pitts ikoniska "Blood Head" från vårt L’Uomo Vogue-nummer.
Brad Pitt, L'Uomo Vogue, maj/juni 2004
Foto: Steven Klein
Denna konversation, ursprungligen publicerad i Vogue Italia, har redigerats och förkortats.
Steven Klein: Vogue
125 USD ABRAMS
Vanliga frågor
Naturligtvis Här är en lista med vanliga frågor om Steven Klein och hans mest oförglömliga Vogue-foton, utformad för att vara tydlig, koncis och hjälpsam för en rad olika läsare.
Allmänna & Nybörjarfrågor
1. Vem är Steven Klein?
Steven Klein är en mycket inflytelserik och hyllad amerikansk modefotograf känd för sin provokativa, filmiska och ofta mörkt glamorösa stil.
2. Vad gör hans fotostil så unik?
Hans stil är dramatisk och berättelsedriven. Han skapar ofta surrealistiska, kraftfulla scener med stark belysning, djärva färger och en känsla av mystik eller kantighet som går bortom ett enkelt modefoto.
3. Var kan jag se hans arbete för Vogue?
Hans arbete finns i olika internationella utgåvor av Vogue-magasinet, inklusive Vogue US, Vogue Italia och Vogue Paris. Du kan också hitta det i Vogues onlinearkiv och i konst- och fotoböcker.
4. Har han arbetat med några kända celebriteter?
Ja, i stor utsträckning. Några av hans mest kända fotograferade inkluderar Madonna, Brad Pitt, Lady Gaga, David Beckham och Kate Moss.
Specifika Fotografier & Koncept
5. Vilken är en av hans mest ikoniska Vogue-fotograferingar?
Hans Bondage & Ballet-fotografering 2005 för Vogue US, med en kraftfull och androgyn Madonna, anses vara en klassiker. Den blandade teman om styrka, kontroll och high fashion.
6. Kan du ge ett exempel på hans filmiska tillvägagångssätt?
Hans Mario Testino-portfölj "A Tale of Two Cities" 2004 för Vogue, med Brad Pitt och Catherine Keener i en serie bilder som kändes som stillbilder från en mystisk, stilig film noir.
7. Använder han ofta rekvisita och kulisser i sitt arbete?
Absolut. Han är känd för att bygga invecklade, uppslukande kulisser som berättar en historia. Från överdådiga, förfallna herresäten till karga, futuristiska landskap är miljön en nyckelkaraktär i hans fotografier.
Tekniska & Avancerade Frågor
8. Vilka är de vanligaste teman i hans Vogue-arbete?
Återkommande teman inkluderar maktrelationer, sexualitet, identitet, surrealism, suddandet av verklighet och fiktion och en fascination för subkulturer och fetischestetik.
9. Hur använder han belysning för att skapa sin signaturstämning?
Han använder mästerligt högkontrastbelysning – ofta med skarpa skuggor och dramatiska höjdpunkter – för att skapa en