Vissa karaktärer glider tyst in i det kulturella minnet, medan andra bränner sig in och lämnar efter sig glöder som aldrig svalnar. Hedda Gabler är en sådan. Delvis muse, delvis monster har hon i över ett århundrade varit en symbol för begär och förstörelse, fylld av en rastlöshet som sträcker sig längre än salongerna som fångar henne. Nu för regissören Nia DaCosta—känd för att utforska maktobalanser och personligt handlingsutrymme genom ett subversivt genreperspektiv, från Candyman 2020 till The Marvels 2023 (den mest inkomstbringande film någonsin regisserad av en svart kvinna)—Hedda in i ett nytt ljus med sin djärva nytolkning av Ibsens klassiska pjäs, förlagd till 1950-talets England.

Tillsammans med Tessa Thompson—som medverkade i DaCostas debutfilm Little Woods 2018, om två systrar som kämpar för överlevnad och frihet på landsbygden i North Dakota—förvandlar hon en av litteraturens mest gåtfulla hjältinnor till något skarpare: en skildring av kvinnlighet fångad mellan performans och autenticitet, begränsning och uppror. Den 35-åriga regissören och manusförfattaren berättade för Vogue från sitt hem i London om att återta Hedda för nutiden, vad karaktären skulle bära om hon levde idag, och varför en 1800-talsprotagonist fortfarande känns slående relevant.

Vogue: Jag erkänner att jag inte visste något om Hedda Gabler innan jag såg detta.
Nia DaCosta: Det är ett bra sätt att närma sig den på. Om du tittar på 10 Things I Hate About You behöver du inte ha läst Så tuktas en argbigga. Den står på egna ben men är starkt inspirerad av denna pjäs som jag älskar. Jag ville ta allt jag älskade med Hedda och bygga en värld runt henne som belyste dessa egenskaper.

Vogue: Vad såg du i pjäsen som inte betonats i andra tolkningar?
DaCosta: Hedda är djupt ledsen men också rolig, slug och lite löjlig. Hon känner intensivt men känner också tomhet, och jag fann all denna komplexitet fascinerande. Jag tyckte också pjäsen var ganska sexig och kände att det borde finnas mer av det. Det finns längtan, en obesvarad, ofullbordad obsession och ett rovdjursliknande, spelmässigt dynamik.

Vogue: Kändes några teman särskilt angelägna idag?
DaCosta: Hedda är en kvinna som är instängd av samhället på ett specifikt sätt, vilket hör ihop med de begränsningar som läggs på oss och de vi själva skapar—ibland på grund av vår bakgrund, trauma eller rädsla. Jag fann allt detta mycket mänskligt och tyckte det var ett fängslande sätt att utforska dessa frågor genom en karaktär som är svår att hålla med. Ja, hon gör hemska, oförlåtliga saker, men man kan se hur desperat hon vill leva, hur hon längtar efter att älska, och hur hon misslyckas på grund av dessa begränsningar, både yttre och inre.

Vogue: Du hade alltid Tessa Thompson i åtanke för rollen. Vad gjorde henne perfekt för den?
DaCosta: När jag skrev detta 2018 var vi mitt uppe i premiären för Little Woods. Vi har varit nära vänner sedan vi träffades för tio år sedan. Hon är en konstnär och person jag djupt beundrar, och underbar att vara tillsammans med. Tessa är skicklig på att porträttera karaktärer med inre konflikter och projicera det subtilt, som i Passing. Det passade Hedda perfekt för jag ville inte överförklara henne eller tvinga fram empati hos publiken. Hur rättfärdigar man att någon uppmanar en annan att ta livet av sig eller förstör deras livsverk? Det handlar inte om att förlåta henne—utan om att presentera henne som giltig. Tessa hanterar allt detta briljant. Hon fördjupade sig också i rollen, läste många översättningar och tittade på alla tillgängliga filmer och teateruppsättningar.

Vogue: Hon använder ett specifikt uttal också, eller hur?
DaCosta: Ja, hennes uttal speglar hennes prestation av klass, eftersom en del av hennes skada kommer från att vara oäkta barn till en respekterad vit general och en svart kvinna. Hon talar aldrig om sin mor. Hon försöker ständigt passa in i sin fars värld, och vartenda val hon gör syftar till det målet. I vissa scener märker du att hon överdriver sitt uttal, medan hon i andra, när hon är mer emotionellt sårbar, mjuknar det eftersom hon är mer autentisk. När bär hon masken och när är den avtagen?

Jag ville fråga om en kraftfull scen där synliga bröstvårtor är ganska märkbara. [Småskrattar.] Jag ville bara se Hedda metodiskt bryta ner den här personen. Inte som en kalkylerad mästermanipulatör, utan som någon som upprepade gånger väljer det sämsta alternativet. Hon ser Loveborg (Heddas före detta älskare, nu hennes makes rival, spelad av Nina Hoss) i det tillståndet och vet att hon kan förödmjuka henne. Hedda påstår sig älska henne men behandlar henne så grymt. Sedan går Loveborg in i rummet, och det är totalt förödmjukande. Ändå fängslar hon alla dessa män med sitt intellekt. Det är vad hon hela tiden har längtat efter. Man börjar inse att hon möter denna fientliga miljö dagligen och uthärdar den.

Att beskriva filmens stil som bara "stilfull" fångar den inte. Du och filmfotografen Sean Bobbitt strävade efter att undvika att den såg ut som en typisk stel engelsk periodfilm utan att överstilisa den. Jag tänkte medvetet att vi kunde inkorporera mordmysterielement och engelsk landhushelgsstämning. Jag ville att den skulle passa in i den traditionen men inte se ut som alla andra perioddramer, för att undvika överbekanthet. Den måste återspegla den unika kvinnan i centrum, och allt vi ser ska vara från hennes perspektiv. Produktionsdesignern Cara Brower och jag möblerade huset med gammal, traditionell 1950-talsmöblemang, men porträttet i matsalen—som nu finns i mitt eget matrum—är ett kubistiskt modernkonstverk. Vi lade till Art Deco-touchar, som svart lack och leopardmönster, eftersom den stilen återfick popularitet på 50-talet. Vi ville att det skulle kännas som en blandning av eran och denna moderna kvinna, med denna kollision tydlig genom hela filmen.

Vilka inspirationer påverkade filmens utseende? Vi hade en ledande princip att inget 20-minuterssegment skulle se likadant ut. Det handlar om en fest som spiralerar ur kontroll, så när sörten mörknar, dämpas belysningen. Sedan är det elden—ett nyckelelement i Hedda Gabler—följt av dagsljusets kalla ljus, där allt är skarpt, blått och högtidligt. Danske målaren Vilhelm Hammershøis verk var en inspiration; hans konst är vacker, sparsmakad, suggestiv och full av känsla.

Jag var verkligen imponerad av kostymerna. Jag älskar Balenciaga. 1950-talet var höjdpunkten för franska modehus. Det är roande att jämföra Balenciaga nu med när Balenciaga levde—de är väldigt olika. Det var en era av både sexighet och anständighet. Loveborg var den mest intressanta karaktären att designa. Skulle hon vara en Katharine Hepburn-typ eller omfamna femininitet? Kostymdesignern Lindsay Pugh och jag kom fram till en klänning som visar att hon är en kvinna som balanserar båda. Hon är begränsad men mjuk, och säger: "Jag är här som kvinna, jag gömmer mig inte för det, men ni måste acceptera mig för mitt sinne, vilket är det viktigaste."

Om Hedda levde idag, hur skulle hon uttrycka sig genom mode? Skulle hon passa in i Sloane Square-kretsen? Ha den där Made in Chelsea-känslan? Eller vara en Real Housewife? Hon skulle vara en Dior- eller Chanel-entusiast, men inte avslöja för mycket, eftersom det är för lätt numera. Hon skulle vilja förknippas med historia och klass, men med en udd. Hennes handlingar bakom kulisserna skulle stå i skarp kontrast till hennes offentliga image, och det är där spänningen skulle ligga.

Var ser du Hedda i vår kultur idag? Det här kanske låter grovt, men... Jag kan se Hedda i tradwife-arketypen. Hon är en kvinna som begår fruktansvärda handlingar, ändå förstår jag hennes drivkraft att leva för sig själv. Är den vägen för mig? Nej. Men med tanke på vårt samhälles struktur och ekonomiska realiteter är det ett giltigt ekonomiskt val. Tänk på kvinnor som röstar mot sina egna intressen för att upprätthålla patriarkatet. De vill hellre stanna kvar i det systemet för en känsla av säkerhet än att kämpa för frigörelse för sig själva och andra kvinnor. Det är där jag placerar Hedda, vilket kan låta hårt. Jag stöder inte den hållningen alls, men jag erkänner den som ett rationellt beslut format av samhällspress.

Hedda visas för närvarande på bio och kommer att finnas tillgänglig för streaming på Prime Video från 29 oktober.

Vanliga frågor

Självklart! Här är en lista med vanliga frågor om Nia DaCostas moderna tolkning av Hedda Gabler, utformad med tydliga frågor och direkta svar.

**Allmänt & Nybörjarfrågor**

1. **Vem är Nia DaCosta?**
Nia DaCosta är en talangfull filmskapare och regissör, mest känd för att ha regisserat uppföljaren Candyman från 2021 och The Marvels. Hon är känd för att bringa moderna, socialt relevanta perspektiv till sina projekt.

2. **Vad är Hedda Gabler?**
Hedda Gabler är en berömd pjäs skriven av den norske dramatikern Henrik Ibsen 1891. Den är en klassiker inom 1800-tals teater och handlar om en komplex, manipulerande och djupt missnöjd kvinna som är fångad i ett tråkigt äktenskap.

3. **Vad betyder en "modern tolkning" i detta sammanhang?**
En modern tolkning innebär att Nia DaCosta omtolkar den klassiska berättelsen för en modern publik. Hon kommer sannolikt att uppdatera miljön, dialogen och de sociala temana för att spegla dagens värld, vilket gör historien omedelbar och relevant.

4. **Varför skulle någon göra en ny version av en så gammal pjäs?**
Bra berättelser kan framföras på många sätt. En ny version hjälper ny publik att koppla till pjäsens tidlösa teman—som ambition, instängdhet och psykisk hälsa—genom att presentera dem i ett sammanhang vi känner igen från våra egna liv.

**Tematiska & Kreativa Val**

5. **Hur skiljer sig Nia DaCostas version från originalet?**
Medan specifika detaljer kan variera, förflyttar hennes version sannolikt handlingen från 1800-talets Norge till en modern miljö. Karaktärernas motivationer och de samhällspresser de möter kommer att översättas till moderna motsvarigheter.

6. **Vilka huvudteman från originalpjäsen är fortfarande relevanta idag?**
Teman som kvinnlig ambition som kvävs, sökandet efter kontroll i ett kontrollerande samhälle, förstörelsens natur genom leda och de komplexa makt dynamikerna i relationer är alla fortfarande högst relevanta.

7. **Hur påverkar Nia DaCostas bakgrund hennes tillvägagångssätt för Hedda Gabler?**
Som en regissör som ofta utforskar ras, trauma och gemenskap i sitt arbete, kan hon utforska Heddas instängdhet genom ytterligare moderna linser, såsom de specifika påfrestningar som kvinnor av färg möter eller den psykologiska påverkan av sociala [avsnittet avkortat i originalet].