Som journalist som lever med odiagnostiserad ADHD har jag förlitat mig på socker som en krycka så länge jag kan minnas. En ruta 70-procentig mörk choklad före skrivandet kunde göra vad peppande samtal, produktivitetspoddar och alltför optimistiska planerare aldrig kunde. Men först nu inser jag att denna hanteringsmekanism inte var hållbar. Jag trodde det var ett sätt att fokusera, men egentligen var det en kemisk muta för att få min hjärna att fungera.

I januari slutade jag att lägga ut min stabilitet på ett godispapper och slutade helt med socker. Jag upptäckte snabbt att utan min eftermiddagschoklad blev det en verklig kamp att påbörja uppgifter. Ibland, för en hjärna som min, känns gapet mellan att vilja göra något och att faktiskt göra det oöverstigligt brett. Du kan vilja börja, planera att börja, prata oändligt om att börja, och sedan spendera 40 minuter med att ordna om flikar och hitta kreativa sätt att undvika det du har skjutit upp. Vi skyller ofta detta på brist på disciplin eller viljestyrka, vilket verkar logiskt utifrån, men känns helt annorlunda när du är den som går igenom det.

Socker kändes som ett sätt att starta om mitt system. Före en intervju, efter en mentalt dränerande eftermiddag, eller under den där farliga timmen när fokus börjar glida, erbjöd sötma den snabbaste vägen från stillhet till handling. Men jag visste att det inte kunde vara.

Jag gick in i detta och förväntade mig en 90-dagars välmående-återställning, men istället fann jag mig själv sörja ett system som hade hållit mig samman.

Den första veckan av experimentet var konstig. Min kropp kändes milt irriterad, och jag hade dov huvudvärk, en ihållande retlighet, och känslan av att en förväntad gäst aldrig dök upp. En eftermiddag stod jag i mitt kök och öppnade och stängde skåp i 20 minuter, på jakt efter produktivitet bakom flingpaket. Shruti Shah, psykolog och grundare av Holistic Mind Therapy, föreslår att denna känsla handlar mer om att förlora en del av min rutin än chokladen i sig. "Du saknar den förutsägbara belöningen och den känslomässiga roll den spelade," säger hon.

När jag nådde 60-dagarsstrecket hade jag en tydligare bild av mitt nervsystem. Som psykologistudent som studerade belöningsvägar i åratal var det ödmjukande att inse att min motivation hade stöttats upp av godis.

När jag tog bort kryckan var jag tvungen att lära mig långsammare, mindre flashiga sätt att bygga upp fart – som att lyssna på musik innan jag skriver ett svårt mejl, ställa in timers för att få fokus att kännas som ett spel, och ha en vän i rummet medan jag arbetar för att ta mig igenom de tråkiga delarna av administrativa uppgifter.

"Istället för att fråga 'Hur slutar jag äta socker?' måste vi fråga, 'Vad hjälper socker mig att reglera?'" säger Shah.

Den sociala sidan av saker var den mest ögonöppnande delen av de 90 dagarna. På födelsedagar och familjesammankomster var trycket att "bara ta en bit" obevekligt. I en kultur där firande är kopplat till skivor av glaserad tårta, kändes min vägran som en dom över andras njutning. "Livet ska njutas," sa folk, utan att inse att de bad mig riva ner den sköra nya strukturen av mitt fokus för en social rituals skull.

Men jag är fast besluten att bryta mig loss från den belöningsloop-fällan. Nu, mer än 90 dagar in, är mitt fokus stadigare. Jag kämpar fortfarande med ADHD och att komma igång med uppgifter. Men nuförtiden är det rörelse och struktur som bär mig igenom, inte socker.

Har du en skönhets- eller välmåendetrend du är nyfiken på? Vi vill veta! Skicka ett mejl till Vogues seniora skönhets- och välmåenderedaktör på beauty@vogue.com.

**Vanliga frågor och svar**
Här är en lista med vanliga frågor baserade på ämnet: Jag gav upp socker i 90 dagar – här är vad det lärde mig om fokus.

**Nybörjarnivå-frågor**

1. Vad exakt gav du upp i 90 dagar?
Jag tog bort allt tillsatt socker – saker som godis, läsk, kakor och även lömska källor som ketchup, salladsdressingar och smaksatta yoghurtar. Jag åt fortfarande naturligt socker från hela frukter och grönsaker.

2. Varför bestämde du dig för att sluta med socker i 90 dagar?
Jag ville se om min konstanta hjärndimma och eftermiddagsenergikraschar var kopplade till socker. Jag hade hört att det kunde störa fokus, så jag bestämde mig för att testa det på mig själv.

3. Upplevde du några abstinensbesvär?
Ja, den första veckan var tuff. Jag hade huvudvärk, kände mig irriterad och längtade konstant efter socker. Det kändes som en mild influensa, men det gick över efter ungefär 5–7 dagar.

4. Hur lång tid tog det innan du märkte en skillnad i ditt fokus?
Runt dag 10 började hjärndimman lätta. Vid vecka tre kändes min koncentration skarpare och mer konsekvent – inga fler 15-tappar.

5. Åt du frukt under de 90 dagarna?
Ja, jag åt hela frukter eftersom fibern hjälper till att bromsa sockerabsorptionen. Jag undvek fruktjuicer och torkad frukt, som är koncentrerat socker.

**Medelnivå-frågor**

6. Hur förbättrade det att ge upp socker specifikt ditt fokus?
Utan sockertoppar och -dippar höll sig mitt blodsocker stabilt. Det innebar att min hjärna hade en jämn bränsletillförsel, så jag kunde koncentrera mig under längre perioder utan att känna mig distraherad eller trött.

7. Hade du mer energi överlag eller bara bättre fokus?
Både och. Min energi blev jämnare under hela dagen – inga fler förmiddagsryckningar eller efterlunchkraschar. Den där stadiga energin hjälpte mig direkt att hålla mig till uppgiften.

8. Vad åt du istället för söta snacks?
Jag bytte ut godis mot nötter, frön, naturell grekisk yoghurt, avokado och mörk choklad. Jag drack också örtte när jag kände ett sockersug.

9. Halkade du någonsin under de 90 dagarna?
Ja, två gånger. En gång på en födelsedagsfest.