Vissa förluster förändrar oss på sätt vi inte alltid uppmärksammar. And Just Like That började med Bigs död och utforskade hur Carrie Bradshaw skulle läka efter att ha förlorat kärleken i sitt liv. Men kanske glömde serien bort en annan, lika djup sorg – frånvaron av Samantha. För mig är det inte maken vars aska hon strödde över Seine som lämnar ett tomrum, utan den bästa vännen som inte längre finns vid hennes sida.

En av de tyst revolutionerande aspekterna av Sex and the City var hur den skildrade vänskap som en egen sorts kärlekshistoria. Serien prioriterade alltid de fyra kvinnorna framför männen. Vi är vana vid att jaga romantikens höjder och dalar, men kanske är det de relationer som verkligen formar oss som utspelar sig mer stillsamt – inte genom storslagna gester, utan i vänskapens stadiga tröst.

Förra året förlorade jag någon som inte var en romantisk partner men som ändå påverkade mitt liv djupt. Katie var min första stora kärlek. Vi träffades i början av högstadiet och jag var genast hänförd – hon var briljant, busig och naturligt rolig, medan jag var osäker och klumpig. Ändå fick hon mig att känna mig intressant, värdig hennes vänskap. Den vänskapen varade i tre decennier.

Vid 18 års ålder backpackade vi genom Italien tillsammans i en tid före smartphones – ingen Google Maps, ingen Netflix. Vår underhållning var en dålig bok vi snattat från en pub och en enda mixtape. I sex månader levde vi i varandras fickor och lyssnade på Barry White, Jurassic 5 och The Smiths om och om igen. Nu i efterhand är det ett mirakel att vi aldrig grälade. Vi var unga, men förstod varandras behov och gränser på ett sätt som bara riktiga vänner kan. Det var vår uppväxtäventyr, vårt Goonies-ögonblick.

När vi började på olika universitet sköt min telefonräkning i höjden till över 100 pund i månaden. Även efter att jag träffade min nuvarande man – som jag älskar djupt – kämpade jag med separationen. Katies emotionella närvaro bar mig genom dessa år. Senare, när jag flyttade till Dubai, innebar tidszoner och hektiska scheman att vi pratade mindre, men avståndet var bara fysiskt. Precis som Samanthas sporadiska meddelanden till Carrie i AJLT kunde ett sms eller ett röstmeddelande från Katie lugna mig som inget annat. Ofta kändes det som att hon var den enda som verkligen förstod mig.

Efter 13 år utomlands återvände min man och jag till Europa och bosatte oss i Amsterdam under pandemin. Det var inte den enklaste tiden att börja om, men det förde mig närmare min familj – och Katie. Sedan rasade allt samman. Min pappa gick bort. Kort därefter fick Katie beskedet att hon hade obotlig cancer. Läkarna gav henne två år, och de hade rätt. Vi firade hennes sista födelsedagar tillsammans. Efter en stor operation stannade jag hos henne en vecka för att hjälpa henne att återhämta sig. Under hennes sista månad satt jag vid hennes säng på hospice, höll hennes hand medan hon fick mig att skratta, gav mig råd och satte alla andra före sig själv. Hon var sig själv ända till slutet.

Katie dog strax före jul. Vi visste att det skulle hända, men inget förbereder en för den smärtan. Det som slog mig var inte bara sorgen, utan hur osynlig den kändes. Jag förminskar fortfarande hur ont det gör. Samhället har språk för att sörja en partner eller förälder, men vänskap behandlas ofta som en känslomässig fotnot. Många arbetsplatser erbjuder inte sorgeledighet vid förlusten av en vän, som om den sorgen betyder mindre. Jag vet nu, smärtsamt väl, att så inte är fallet.

Vi kanske förbereder oss för att en dag förlora en förälder, men vi föreställer oss att våra vänner alltid kommer finnas där. Att förlora Katie lärde mig att vänskap kan vara lika definierande som någon romans – och dess frånvaro lämnar ett lika stort tomrum. Hon kommer alltid vara en del av våra liv. En av de sista sakerna Katie sa till mig var: "Jag är ledsen att jag inte kommer vara där när du behöver mig." De orden förföljer mig fortfarande.

I And Just Like Thats värld lever Samantha Jones men är nästan helt frånvarande ur Carries liv. För en serie som hyllar djupa, bestående vänskapsband mellan kvinnor känns det märkligt – och som ett missat tillfälle – att inte utforska Carries förlust av en så viktig vän.

Min kära vän Katie visade mig hur dyrbar vänskap är – att den förtjänar samma omsorg och betydelse som vi ofta bara ger romantisk kärlek. Hon formade den jag är, och att lära mig leva utan henne har förändrat min syn på kärlek. De som står vid vår sida genom livet betyder mest, och jag har insett att en vän kan betyda lika mycket som någon annan.