Regissören och författaren Sarah Friedland minns sin mormor, en poetredaktör, som en orädd vänsterintellektuell som använde språket med stor precision. När demens senare tog bort hennes förmåga att tala blev Friedland—som då studerade dans—fängslad av hennes uttrycksfulla fysiska rörelser.

"Hon gungade och knackade i vissa rytmer, så full av kroppsspråk," minns Friedland, även när hennes familj talade om henne som om hon redan var borta. "Den där klyftan mellan den person vi påstod inte längre fanns och den som fortfarande var så tydligt närvarande framför mig har följt mig i åratal."

Dessa minnen formade Friedlands rörande debutfilm, Familiar Touch. Filmen, som hade premiär på Venedigs filmfestival förra året och vann Bästa debut, Bästa regi och Bästa skådespelerska i Orizzonti-sektionen, följer Ruth (spelad med stillsam briljans av Kathleen Chalfant), en äldre före detta kock vars liv förändras när hon flyttar till ett servicehus. Friedland kallar det en "coming-of-old-age"-berättelse.

"Jag ville ifrågasätta idén att åldrandet bara handlar om förfall—att äldre människor håller på att försvinna," säger hon. "I coming-of-age-berättelser utvecklas karaktärer till nya versioner av sig själva. Varför kan inte det gälla senare i livet? Vår självbild förändras, men det finns fortfarande kontinuitet."

Friedland hämtar inspiration från Lynne Segals bok Out of Time: The Pleasures and Perils of Ageing, särskilt begreppet "temporal vertigo"—hur våra tidigare själv blandas när vi åldras. Chalfant gestaltar detta vackert, när hon växlar mellan lekfull flört och en erfaren kocks självsäkra närvaro.

Chalfant, en hyllad New York-teaterskådespelerska känd för Änglar i Amerika och Wit, kände en stark koppling till rollen. För sju år sedan började hennes bästa vän, dramatikern Sybille Pearson, visa tecken på demens. "När jag läste Familiar Touch var Sybille i ett liknande skede som Ruth," säger Chalfant. "På sätt och vis var den här rollen en gåva till henne—men ännu mer var Ruth Sybilles gåva till mig. När jag såg filmen kände jag igen så mycket av henne på skärmen."

Filmen började som en rörelsestudie—Friedland, som har bakgrund inom experimentella dansfilmer, skissade Ruths rörelser som "fotbollsdiagram över hur karaktärer rör sig i ett rum." Öppningsscenen, en noggrant observerad sekvens där Ruth går genom sitt långvariga hem för sista gången, sätter tonen.

Projektet växte fram ur Friedlands arbete som deltidsvårdare för New York-konstnärer med demens, vilket ledde till att hon undervisade i film för äldre. "Den där generationsöverskridande samarbeten var en av de mest glädjefyllda upplevelserna i mitt liv," säger hon. "Det blev tydligt att om vi skulle göra en anti-ålderdisk film måste vi arbeta sida vid sida med äldre och vårdare."

Resultatet blev ett experimentellt residens som kombinerade film och omsorg på Villa Gardens i Pasadena. Under fem veckor höll crewet workshops med boende, som senare deltog i produktionen. "Det finns en myt om att äldre inte kan hantera teknik, vilket är helt felaktigt," noterar Friedland. "Att se dem dra nytta av sina livserfarenheter och applicera dem på filmandet var otroligt."

Att utforska filmkonsten var verkligen spännande. Boende hjälpte till att forma filmens ton, särskilt dess humor—som en kvinna som använde en påsklämma för att hålla tillbaka håret. "En av de första sakerna de sa till mig var: 'Den här filmen får inte vara deprimerande—den måste vara rolig, men humorn får inte håna dem. Den ska skratta med dem, omfamna det absurda och kusliga,'" förklarar Friedland. "Det finns en unik humor som människor i vårdsammanhang känner väl till, en som sällan visas i filmer om åldrande. För ofta porträtteras äldre på ett nedlåtande sätt, som om deras egenheter bara är gulliga eller löjliga."

Boende höll också produktionen med båda fötterna på jorden. "Att vara nära de människor vars historia vi berättade var en ständig verklighetskontroll—och de var inte blyga med att dela sina tankar," säger Chalfant med ett leende. "Dessutom är det en generation—min generation—som växte upp med att älska film."

För inspiration såg Friedland utanför amerikansk film, till verk som Lee Chang-dongs Poetry (2010), Vittorio De Sicas Umberto D. (1952), Cristi Puiu The Death of Mr. Lazarescu (2005) och den lesothiska filmen This Is Not a Burial, It’s a Resurrection (2019). "Dessa filmer utforskar äldre människors inre liv och individualitet på ett genuint sätt," säger hon. "Det saknas ofta i amerikansk film, där åldrande vanligtvis framställs som en tragedi som långsamt utplånar en persons identitet."

Filmen undersöker också hur kvinnor som växte upp under feministiska rörelsen hanterar behovet av vård senare i livet. "Jag undrade hur det skulle vara för den här generationen kvinnor, som kämpade för självständighet, att plötsligt behöva ta emot vård," noterar Friedland. "Vårt samhälle ser ofta vårdbehov som beroende eller en börda, snarare än att erkänna det som en del av en naturlig cykel av ömsesidigt stöd. Tanken att vi alla ger och tar emot vård vid olika tidpunkter i livet stämmer väl överens med feministiska värderingar om gemenskap och solidaritet."

Den här frågan är långt ifrån abstrakt idag. Senaten granskar för närvarande ett förslag med drastiska nedskärningar i Medicaid efter att det godkänts av representanthuset förra månaden. "Medicaid ger vård till 17 miljoner äldre i det här landet. Om dessa nedskärningar går igenom kommer många att förlora tillgång till vård," betonar Friedland. "Det är en mycket skrämmande tid."

Familiar Touch har premiär idag på Film Forum i New York och kommer att visas på utvalda biografer över hela landet under de kommande veckorna.