Gör kläderna mannen? Portrait of the Absent, en ny bok med flat-lay-fotografier av Jack Jildevik, kan få dig att tänka på den idén. Under loppet av ett år skapade den svenska konstnären kroppslösa självporträtt genom att dokumentera outfits han arrangerade på golvet i ett förråd. "Jag tycker det är fascinerande hur mycket av någons identitet som kan finnas i sakerna de lämnar efter sig", sa Jildevik.

Det kan vara en slump, men flat-lay-estetiken smyger sig in i (mode)fotografin samtidigt som Ozempic krymper kroppar. Inte för att trenden hade något att göra med att Jildevik antog formatet för detta djupt personliga projekt.

JAN-01 Martin Margiela-tröja, 2000-talet; skor, 2005. Vintage-skjorta, jeans och svenska arméhandskar.

"Jag tycker flat-lay är fascinerande eftersom det kan blotta essensen av ett objekt samtidigt som det förvränger dess form. Det avslöjar och döljer på samma gång, vilket får något ordinärt att kännas märkligt mystiskt", observerade den Berlinbaserade art directorn Elsa Mueller, Jildeviks samarbetspartner på boken och dess förläggare (genom sitt nya förlag Prince). "Jag tycker flat-lay är fascinerande eftersom det kan blotta essensen av ett objekt samtidigt som det förvränger dess form", fortsatte hon. "Det avslöjar och döljer på samma gång, vilket får något ordinärt att kännas märkligt mystiskt."

Jildevik föddes i Stockholm, tog en juristexamen där innan han flyttade till Paris för att studera modebransch och kommunikation på ESMOD, varefter han arbetade med CMMN SWDN och Hodakova. En olycka bröt linjäriteten i hans karriär och omdirigerade den mot konsten. "Jag har skapat sedan jag var barn, alltid utforskat, samlat och tillverkat saker. Jag var ett överdrivet nostalgiskt barn, alltid dragen till, nästan besatt av, gamla föremål, material och livet de bär. Jag tror att den fascinationen har följt mig genom allt jag gjort."

Konstnären själv är en spöklik konstant i boken, som hämtar en del av sin kraft från hur den motstår kroppens centralitet och den narcissism som definierar kulturen idag. Jildeviks bilder är lika mycket porträtt av plagg som av honom själv. Denna idé om att ett plagg har status som ett fristående objekt går emot den gängse uppfattningen att kroppen fullbordar ett plagg. "Att ta bort kroppen helt och låta sakerna som normalt skulle omge eller täcka den ta dess plats är något som verkligen intresserar mig", sa Jildevik. "Jag har ägnat över 15 år åt att samla kläder och föremål, och de har alla blivit en del av mitt liv på olika sätt. De bär minnen, olika perioder av mitt liv, och ibland versioner av mig själv som inte längre finns. Med Portrait of the Absent började jag ta dessa saker ur sin ursprungliga kontext, arrangera om dem i nya kompositioner och fotografera dem som självporträtt.... Personen är frånvarande, men på sätt och vis finns allt som gör porträttet personligt fortfarande kvar."

Nästan allt—ansiktet är vanligtvis porträttets brännpunkt. Den här boken tvingar oss att överväga hur kläder kan förmedla identitet utan kroppen, eller gesterna, eller anletet, utan snarare genom arrangemang och rumslig orientering.

JAN-02 Vintage-jacka, halsduk, handskar. Martin Margiela-byxor, 2006. Crockett & Jones-skor, 2000-talet.

JAN-03 Comme des Garçons-jacka. Vintage-skjorta, kjol, svenska arméhandskar. Jeanerica-jeans. Iaoke-skor, 2000-talet.

Denna intervju har redigerats och kortats för tydlighetens skull.

Vad är ditt förhållande till föremål?

Jag har alltid varit besatt av att samla. Ända sedan jag var barn har jag alltid vårdat mina saker väldigt mycket—inte dyra saker, utan att hitta saker som bara jag har. Mina föräldrar har alltid varit loppmarknads- och secondhandnördar, det är allt de gör, och jag antar att jag blev hooked i väldigt ung ålder. Jag började samla små actionfigurer och porslin. [Nu] arbetar jag på några konstverk där jag bygger saker av det jag har samlat. För mig handlar det så mycket om berättelserna som dessa saker bär. Jag kan inte slänga någonting för att allt betyder så mycket för mig. JAN-06 Barbour-jacka. Martin Margiela-handskar; skor, 2005. Our Legacy-jeans. Vintage-strumpor.

Och vad är ditt förhållande till mode? Jag är en nörd; jag har samlat kläder sedan jag var 15. Min samling är mestadels vintage, bara loppmarknadsfynd. Alla designplagg är mestadels köpta från gamla män i Italien och även loppmarknader i Paris. Jag har aldrig haft en stor budget, men jag har alltid sett det som en investering eftersom jag är så passionerad kring det. Jag har aldrig riktigt varit intresserad av de stora modehusen. Martin Margiela var min första kärlek inom mode—min första designerkärlek. Jag är inte ensam om den kärleken. Innan dess var det bara kläder. JAN-07 Vintage-jacka, halsduk, svenska arméhandskar, skor. Martin Margiela-byxor, 2006.

Hur kom du på konceptet för Portrait of the Absent? Jag brukade sätta ihop alla dessa outfits av karaktärer när jag växte upp. När jag skulle gå ut gjorde jag tre olika karaktärer på golvet. Och sedan en dag tog jag bara en bild av det och tänkte, Det här är ganska... Det såg coolt ut. Till slut tänkte jag att jag skulle göra detta till något större. Så jag bestämde mig för att jag kanske skulle göra en månad av detta. Och sedan efter en månad kände jag bara att det skulle vara så coolt att göra ett helt år och utmana mig själv. Jag har också alltid varit besatt av kläder och berättelsen bakom dem, att hitta gamla plagg och fixa dem och göra om dem. Ofta vågade jag inte bära dem, men jag kände att jag kunde bli en karaktär med det jag hade på mig. Jag kände att jag var en person, men ibland vill man vara en helt annan person. Ju äldre jag har blivit, desto modigare är jag, och jag vågar ta på mig alla dessa saker och vara vem jag vill vara. Genom att göra detta projekt som jag har arbetat med det senaste året med 365 självporträtt, ställer jag frågan, Vem vill jag vara idag? JAN-11 Martin Margiela-väst, 2003; byxor, 2021; skor, 2005. Balenciaga-tröja. Our Legacy-bälte. Vintage svenska arméhandskar. JAN-13 Vintage-jacka, jabot och svenska arméhandskar. Sunflower-tröja. Givenchy-halsduk, 2013. Our Legacy-jeans. Armani-skor, 2000-talet.

Finns det några upprepningar? Några av plaggen är desamma, men det finns inga upprepade outfits. Så den här personen som du vill bli, är det en karaktär? Jag tror det är mer av en karaktär. Särskilt när man känner sig nere eller låg eller något har påverkat en. Jag har alltid varit en ängslig person, någon som övertänker nästan allt. Att klä på sig har ofta varit ett sätt att fly dessa känslor. Att ta på mig min rustning för dagen, bli vem jag ville vara i det ögonblicket. Men sedan jag vågade satsa på min konst började något förändras. Jag hittade en frihet i att skapa som jag inte riktigt hade känt förut. Tvivel finns fortfarande kvar, men jag känner inte längre samma behov av att gömma mig bakom den rustningen. På sätt och vis har jag blivit ett med den. JAN-16 Martin Margiela-jacka, 1999; handskar 2003. Acne Studios-tröja. Our Legacy-jeans. Moma-skor.

Vad tycker du att boken säger om dig? Jag tror att man kan se någon form av besatthet och uppskattning av objektet. Jag tror att man ser kläder på ett annat, nytt sätt. När man tar bort kroppen är det bara kläder. Men jag tror att bara kläder kan vara så mycket mer än bara kläder. Jag vill kunna se mig; även om de 365 outfiterna är så olika, kan man fortfarande se att det är jag, även om jag inte är där. Och jag tror att det är det jag tycker är intressant med det också. Jag vill verkligen visa uppskattning för plaggen och att jag är besatt av dem. FEB-14 Vintage-jacka, halsduk, jeans. Acne Studios-tröja. Martin Margiela-handskar. Moma-skor.

Efter att ha slutfört boken, har du en ny besatthet? Jag har många besattheter, men jag har många nya idéer, också hur man kan arbeta med den här idén och även göra porträtt av andra människor på samma sätt. MAR-19 Vintage-jacka, halsduk, jabot, handskar. Acne Studios-jeans. Crockett & Jones-skor, 2000-talet.

Tycker du att mode är konst? Även om Martin Margiela sa att mode inte är konst, tänker jag på vad han menade. Jag tycker att det är konst på grund av hantverket, designen, skapandet och processen. För mig är det konst. Men om jag blev ombedd att säga ja eller nej, skulle jag säga nej—även om det är ett nej med många men och om. Jag tror inte att mode i sig är konst, men jag tror att mode kan vara konst. Och jag tror att mode är ett så brett ord att det omfattar så mycket.

MAJ-30 Vintage-jacka och jabot. Martin Margiela-T-shirt, 2000-talet; handskar, 2003, byxor, 2005. Grenson-skor, 1990-talet.
JUL-14 Martin Margiela-jacka, 2008; T-shirt 2000-talet. Vintage-bälte och byxor. Moma-skor.

Det är ett återkommande tema att människor strävar efter kreativitet genom ett barnsligt mindset. Vad är din syn på det?

Jag tror att barndomen, för mig, är en plats där allt var möjligt. Kanske flyr jag genom kreativitet. Om jag går tillbaka till min barndom kan jag vara fri och göra vad som helst, och det spelar ingen roll. Jag behöver inte ha rätt, jag behöver inte vara bra—det kan bara vara. Det är så mycket lättare att skapa som sitt inre barn. Och sedan efteråt kan man titta på det med sina vuxna ögon.

JUL-31 Vintage-jacka och halsduk. Helmut Lang-väska, 2001. Jeanerica-jeans. Ioake-skor, 2000-talet.

Jag antar att mode är en del av vuxenvärlden när vi börjar göra antaganden baserade på plagg.

Jag tror att kläder ibland kan vara väldigt begränsande för många människor också. Man vill bara tillhöra... Jag kan se det hos unga barn, särskilt i skolor där alla har exakt samma jeans och hoodie. Kanske har det alltid varit så, men med samhället som det är behöver människor bara någonstans att höra till eftersom vi inte riktigt har religion i Sverige. Vi är liksom ensamma människor, eller åtminstone reserverade. Och jag tror att bara genom dessa signaler—att vi alla har samma sak på oss—är vi en grupp, eller vi tillhör varandra. Och det är förstås samma sak på kontor där alla ser ungefär likadana ut.

JUN-12 Martin Margiela-jacka, 2001; T-shirt 2000-talet. Vintage-väst och byxor. Moma-skor.
DEC 13 Martin Margiela-jacka, 2002. Vintage-T-shirt och byxor. Helmut Lang-skor, 2004.

Hur har du observerat att modet förändras?

Alla dessa stora grupper har förändrat modebranschen. Och jag tror att konstvärlden också har blivit något den inte är menad att vara. En målning för en miljard dollar är inte vettigt. Den är menad att vårdas och delas.

Jag har alltid känt att konst kan visa någons identitet i dess råaste form. Att läsa en bok, en dikt, se en målning eller skulptur, eller till och med höra introt till en låt—inget får mig att känna mig närmare en annan människa än att uppleva något de har skapat som jag verkligen får kontakt med. Ibland känns det nästan som att jag blir ett med dem, som att jag blir inbjuden till deras inre värld och får dela det utrymmet för ett ögonblick. Och jag tror att visa någon något du själv har skapat kan vara en av de mest blottande sakerna man kan göra. Du släpper in någon i en del av dig själv som du kanske inte ens vet hur du ska uttrycka i ord.

Porträttet av konstnären som publicerad författare: Jack Jildevik.

"För slipcaset ville jag eka gesterna i Jacks praktik samtidigt som jag refererade till idén om frånvaro och spår. Trycket skapades genom att pressa en faktisk skjorta mot en inktad gelplatta, vilket lämnade ett avtryck som sedan överfördes till papper. Skjortan finns inte längre där, men dess fysiska spår kvarstår." —Elsa Mueller

"För slipcaset ville jag eka gesterna i Jacks praktik samtidigt som jag refererade till idén om frånvaro och spår. Trycket skapades genom att pressa en faktisk skjorta mot en inktad gelplatta, vilket lämnade ett avtryck som sedan överfördes till papper. Skjortan finns inte längre där, men dess fysiska spår kvarstår." —Elsa Mueller

"För Portrait of the Absent var det tydligt för mig att varje bild behövde stå på egna ben", säger designern och förläggaren Elsa Mueller. Genom att placera varje bild på exakt samma plats låter bläddrandet dig gradvis lägga märke till de subtila skillnaderna mellan dem. Jag gillar också att boken inte har någon riktig början eller slut. Man kan börja och sluta på en annan sida varje gång."

Vanliga frågor
Här är vanliga frågor om Hans år i mode: Konstnären Jack Jildevik dokumenterade sin garderob i 365 flatlay-foton



1 Vad handlar projektet om

Konstnären Jack Jildevik fotograferade en outfit varje dag i ett år, lade varje outfit platt på golvet och fotograferade den ovanifrån. Resultatet är 365 flatlay-foton som dokumenterar ett helt års garderob



2 Vad är en flat lay

En flat lay är ett foto taget direkt ovanifrån med föremål arrangerade platt på en yta. Det är en populär stil inom mode- och livsstilsfotografi eftersom den visar varje plagg tydligt



3 Vem är Jack Jildevik

Han är en konstnär som förvandlade sina dagliga klädval till ett årslångt visuellt projekt och använde fotografi för att dokumentera sin personliga stil



4 Varför gjorde han det

För att skapa ett visuellt register över sin garderob och dagliga stil under ett helt år. Det är ett sätt att utforska personlig stil, upprepning och den vardagliga handlingen att klä på sig som en konstform



5 Hur höll han det konsekvent i 365 dagar

Genom att sätta enkla regler—samma vinkel ovanifrån, samma flatlay-uppsättning, en outfit per dag. Ett konsekvent format gör de enskilda fotona lätta att jämföra och hela serien enhetlig



6 Vad kan man lära sig av ett projekt som detta

Man kan se hur ofta man faktiskt bär vissa plagg, upptäcka sina verkliga stilmonster och lägga märke till hur säsonger och rutiner formar vad man har på sig



7 Vilka är fördelarna med att dokumentera sin garderob på detta sätt

Det bygger självmedvetenhet om vad man äger och bär, hjälper till att identifiera luckor och oanvända plagg och skapar ett personligt visuellt arkiv man kan blicka tillbaka på



8 Vilka vanliga problem uppstår med ett dagligt fotoprojekt

Att hålla det konsekvent är den största utmaningen—missade dagar, tappad motivation eller varierande ljus och uppsättning. Dåligt ljus och röriga bakgrunder kan också försvaga fotona



9 Hur kan jag prova detta själv

Välj en enkel uppsättning—en ren yta, bra naturligt ljus och en fast kameraposition. Fotografera vid samma tid varje dag och håll arrangemanget konsekvent



10 Behöver jag professionell utrustning

Nej. En smartphone med hyfsat ljus räcker. Konsekvens är viktigare än utrustning