Intimitet är något extraordinärt – det avslöjar varje människolivs unika skönhet. Sann närhet, den som kommer ur djup förbindelse, är en tyst handling av motstånd. Den skyddar oss mot tidens obevekliga framfart, mot livets osäkerheter och mot det moderna samhällets påfrestningar – dess enformighet, dess ytlighet, dess orättvisor och dess våld.

Jag har haft turen att stiga in i människors hem och liv. Varje gång jag kom in möttes jag av frågor: Har du ätit? Hur mår din familj? Det var inte bara artiga frågor – de var gester av uppriktig omtanke.

Kanske är det bara de som har känt djup ensamhet som verkligen kan vara närvarande med andra. Är inte fotografi trots allt ett sätt att möta vår egen ensamhet – och övervinna den genom delade stunder som blir minnen, till och med konst?

Det som fascinerar mig mest är att fånga vardagslivet genom att leva mig in i det, att hedra mänsklig känslas djup och mångfald. Varje möte börjar med förundran, och med tiden förvandlas den förundran till beundran för livet i dess renaste och mest ärliga form.

Jag har sett nyfödda ta sina första andetag, barn växa upp och bli föräldrar och älskade gå bort. Dessa stunder påminner mig om hur bräckliga vi är – men i ögonen, ansiktena och ömma beröringarna hos de människor jag har fotograferat har jag också funnit en styrka och ömhet som ger mening åt vår tillvaro.

Den här boken är en kärleksförklaring till dem jag har mött. Dess titel kommer från en rad jag skrev en lugn söndagseftermiddag i Neapels Rione Sanità – en sällsynt stund av stillhet efter lunch:

"Tystnad är en sällsynt gåva på dessa gator, men i dess tysta uppenbarelse finner du den råa, gränslösa själen hos en glömd mänsklighet."

Den frasen blev både ett syftesuttalande och en spegling av min konstnärliga vision.

Alltför ofta förlitar sig berättelser om södra Italien – särskilt Neapel – på brus, stereotyper och spektakel. Men under oväsendet försvinner dessa samhällens verkliga liv – liv rika på historia och mening.

Mitt arbete rör sig i motsatt riktning. Tystnad är en gåva talar om kärlek och ensamhet, liv och död, sorg och glädje – men framför allt om intimitet. Genom dessa bilder försöker jag återta livets essens i de relationer, grannskap och familjer jag har lärt känna.

Jag fokuserar på intimitet eftersom, som Simone Weil skrev, vanliga människor står närmare sanning, skönhet och glädje än de som tycker synd om dem – även om de inte alltid vet hur de ska nå dit.

Boken samlar fotografier tagna mellan 2015 och 2021 i Neapels Rione Sanità, Cosenzas Santa Lucia och Torre del Greco.

Idén att sammanföra tre av mina projekt till en bok kom från Cécile Poimbœuf-Koizumi, medgrundare av Chose Commune. Hon föreslog att vi skulle skapa något nytt, speciellt anpassat för detta format. Tanken exalterade mig – jag har alltid sett dessa verk som kapitel i en och samma berättelse.

—Ciro Battiloro

När vi gick igenom arkivet såg redaktören omedelbart kopplingen mellan mina projekt. Den gemensamma tråden är min närhet till människorna och deras privata världar.

Även bokens design speglar detta. Vi valde ett omslagspapper som känns som något man håller nära – mjukt, texturerat, intimt. Boken har en avladdad känsla – skrovlig i kanterna men ändå varm, med en ton som på något sätt påminner om hemtrevnad. När man öppnar den möts man av en gammal karta över Neapel, vilket ger intrycket av att man bläddrar igenom något verkligt speciellt. Bilderna flödar naturligt över sidorna, och deras rytm speglar kroppsspråket hos människorna på dem.

På slutet finns en text av Erri De Luca. Jag träffade Erri när vi vandrade i Agerola längs "Cammino degli Dei" (Gudarnas stig). Vi började prata om fotografi och boken jag höll på att avsluta. Efter att ha sett fotografierna och PDF-filen skrev De Luca sin text bara några dagar senare.

"Vascio" är en typisk bostad i Neapels historiska kvarter, som Sanità-distriktet. Dessa små, enrumsutrymmen är ofta mörka och ligger på bottenvåningen, ursprungligen byggda som förråd.

© Ciro Battiloro