När Martine Rose håller en visning i London är det mer än bara mode – det är en gemenskapsupplevelse, och platsen gör alltid ett uttalande. Den här gången fick hon oss att köa utanför ett arbetsförmedlingskontor i Lisson Grove, som förvandlats till en hyllning till marknadsförsäljare – de outfira hjältarna som format Londons kulturella väv genom generationer. "Det är dessa människor som håller staden vid liv", sa hon. "Små designers, vintageförsäljare, skivaffärer, juvelerare, frisörer."

Som en gest till Londons resilienta gatuförsäljare (en kreativ rörelse utan fast hem men med oändliga idéer) bjöd Rose in 22 handlare att sätta upp sina stånd i den halvt övergivna byggnaden hon hyrt. "Det kändes som det perfekta tillfället att fira dem – att göra det till en hyllning till deras arbete, inte mitt."

Men låt oss vara ärliga – det var ändå omisskännligt Martine Rose. Uppe på övervåningen rum täckta av vita ryschgardiner skapade scenen för hennes senaste kollektion. "Det är vår version av en salongvisning", förklarade hon, även om de kvävande draperierna antydde något mörkare. Att vrida subkultur och gränslandet till det "normala" till något helt nytt är Roses signum. Hon omdefinierar silhuetter på sätt som så småningom blir mainstream – som när hon var först med överdimensionerade klipp redan 2013.

Den här säsongen vände hon på scriptet: åtsittande, kroppsnära design. "Vi har lekt med modern-sexigt, skapat spänning på oväntade ställen", sa hon. Ta henne rutig skjorta som omvandlats till en snäv minikjol, lös i ryggen. Eller lagrade kjolar med kiltveck som rör sig subtilt när man går.

Samma angreppssätt präglade herrkollektionen: skräddarsydda blazrar, avsmalnade arbetsbyxor, krympta läderjackor och ultrasmala joggingbyxor (men inte riktigt leggings). Även ponchona hade en twist – korta i ryggen, en nick till frisörkapporna som finns på varje London-gata.

I typisk Rose-maner strödde hon uppkäftiga detaljer: ryschförkläden knutna i midjan, boxershorts med spetsinslag, och väskor tryckta med personals från gamla porrtidningar. Frisyrerna – långa rockarmanor och tighta permanent – la till ytterligare ett lager brittisk edge, tack vare stylisten Gary Gill.

Om allt kändes som en återblick till 60-, 70- eller 80-talen, var det meningen. Roses inspiration går tillbaka till barndomsbesök på Kensington Market, en legendarisk mötesplats för hippies, punks och goths. Ryktet säger att Lemmy från Motörhead sålde gräs där, och Freddie Mercury drev en stånd innan Queen slog igenom.

"Allt det här", sa Rose och pekade på kläderna och den livliga marknaden runt henne, "är vår kärleksförklaring till Kensington Market. Så många hittade sig själva där – det var där subkulturer kolliderade, där man upptäckte mode, där man kom underfund med vem man var. Vi behöver den energin igen. London behöver det."