Mina ben har burit mig genom olika livsfaser – muskulösa under mina dagar som universitetsidrottare i fotboll, basket och friidrott; långa och smala i vuxen ålder. De är bleka på vintern, lättbrända på sommaren. De har klättrat otaliga trappor och till och med promenerat på en catwalk. På senare tid har de dock varit svullna, blåslagna, märkta av nålar och – när jag lyckas se dem objektivt – på något sätt vackra med tjocka bruna ådror som slingrar sig som italiensk marmor.

Dessa ådror fungerar inte längre som de ska. Min vaskulära specialist förklarade i november att dåligt fungerande ådror är värre än icke-fungerande – överraskande nog mer skadliga. Så vi stänger dem systematiskt, så att min kropp kan omdirigera blodflödet genom friskare vägar. Människokroppens motståndskraft är häpnadsväckande.

Nu kan jag inte låta bli att beundra andras ben: Tylas glitterande discoballsben i en klänning med hög slits, Misty Copelands graciösa rörelser i Flower, kvinnor som visar upp sig i Cecilie Bahnsens volangminiklänningar i Paris, eller Lily Collins kraftfulla pose i genomskinliga strumpor i en Calvin Klein-reklam. Även min träningsinstruktörs starka, pålitliga ben – sådana som aldrig sviker henne. Nuförtiden verkar alla andras ben bättre än mina, om inte annat för att de kan visa upp dem utan tvekan.

Jag har tvekat att skriva om detta, för att inte framställa det som någon stor uppenbarelse. Jag har inte delat något om mina behandlingar online – dels för att överdriven delning inte är min stil, men också för att jag vet att min situation kunde vara mycket värre. Konstigt nog stör New Yorks vintrar mig inte nu när bara ben inte är ett alternativ. De kompressionsstrumpor jag bär i veckor i taget är lika varma som termoplastron, och jag har uppskattat att styla sweatpants på snygga sätt – parat Adidasträningsbyxor med blazer för en "business on top"-look. När jag väl bär kjolar eller klänningar (midi eller längre) täcker mina pålitliga Dôen-stövlar det som behöver täckas.

Förutom garderobsjusteringar är jag bara tacksam att min diagnos inte var allvarligare. I den här livsfasen väntar så många vänner på biopsiresultat eller får cystor, fibromer och andra oväntade tillväxter borttagna. En dag mår du bra; nästa skickar en upptäckt i duschen dig raka vägen till läkaren. Även om det inte är något allvarligt är osäkerheten skrämmande. Så även om jag ibland fortfarande inte känner igen mina ben som mina i det här tillståndet, är jag tacksam för att de läker.

Allt detta sammanfaller med ett år där jag dansat mer under träningen – inte för att min kropp har förändrats, utan för att nya rörelser fått mig att uppskatta vad den kan göra. Det finns en dum, enkel glädje i att upptäcka sin kropps dolda förmågor. Den insikten har spritt sig bortom dansgolvet och gett mig självförtroende att säga att jag känner mig mer hemma i mig själv – och mer förälskad i den också. Jag är mer i balans med mig själv än någonsin. Utmaningarna mina ben mött under behandlingarna har bara gjort mig starkare. Så när läkaren sa att jag behövde en till omgång grät jag inte som första gången. Istället räknade jag veckorna till juni och lovade mig själv: den här sommaren är för mina ben.

Om allt går bra med denna andra behandling borde mina ben ha läkt precis till sommaren. Tanken på att de ska se "normala" ut igen känns nästan konstigt i den oförutsägbara världen vi lever i. Men tiden går framåt, och mellan sommarens säkerhet och hoppet om att helt återta min kropp håller jag fast vid det hoppet. Ge mig solskenet! Det här blir min sommar att visa upp mina ben – mikrominikjolar, korta shorts, allt som låter dessa 42 tum (som utgör mer än hälften av min längd) skina. Mina vanliga maxiklänningar och linnebyxor får vänta – de passar inte den djärva, benvisande personan jag omfamnar den här säsongen.

Med tanke på hur dyra dessa behandlingar är (tack och lov täckta av försäkringen), hur kan jag låta bli att visa upp resultatet? Prislappen kunde ha täckt två års doktorandstudier, 155 par kompressionsstövlar, eller tillräckligt med lyxstrumpor för en småstad. Istället kommer jag att visa upp vad jag fått för pengarna genom min garderob.

Chloés vårkollektion erbjöd perfekt inspiration med sina flörtiga, benvisande design – från bloomers till bubbelfållade minikjolar i mjuka neutrala färger. Även deras längre klänningar med asymmetriska snitt verkade viska "befria benen". Medan Miu Mius ultrakorta kjolar 2022 skapade sensation, fortsätter Y2K-revivalen genom designers som Sandy Liangs nostalgiska skolflicksstilar och Ulla Johnsons praktiska cargoshorts – perfekta för sommaräventyr.

På senare tid gör varje ny smärta eller hudförändring mig hypermedveten om åldrandet, och den där envisa frågan dyker upp: "Är jag för gammal för det här?" Jag önskar att jag kunde säga att ålder inte spelar någon roll, men det gör det. Vi får ständigt höra (särskilt kvinnor) att vi inte ska låta ålder begränsa oss – att det bara är en siffra. Men om det verkligen var så samhället fungerade skulle vi inte behöva dessa budskap från första början.

Sanningen är att ålder spelar roll – på otaliga sätt, både firande och ödmjuka. Att låtsas som annat känns oärligt. Nicole Kidmans Vanity Fair-omslag 2022, där hon bar en liten Miu Miu-kjol vid 54 år, väckte intensiv debatt om ålder och skönhetsideal. Vissa applåderade hennes djärvhet; andra kritiserade den. (Personligen tyckte jag hennes ben såg fantastiska ut.)

Jag har redan ägnat mer tid än jag vill åt åderbehandlingar, ultraljud och återhämtningsdagar. Livet är för kort för att slösa på något annat än tacksamhet över att vara här – med resultat värda att visa upp. Här är något jag aldrig tänkt på: sedan behandlingarna börjat märker jag att mina ben faktiskt känns annorlunda. De känns mindre tunga och ömma vid dagens slut. Jag vaknar inte längre av skarpa, ihållande kramper. Mina ben känns vilade och starka, och det finns plötsligt en ny energi i mina steg. Det är fantastiskt – och det är all anledning jag behöver för att låta dem ta plats i rampljuset.