**Clint Eastwood** funderar över livet – och de livliga folkmassorna på Croisette – från baksätet i en bil. **Grace Jones**, med håret perfekt tillformat, fångas mitt i en konversation. **The Leningrad Cowboys**, med sina tyngdlösa frisyrer, spanar in scenen. Svärmar av papparazzi, blivande stjärnor som kämpar sig fram till premiärer, **Helmut Newton** som pausar mitt i ett fototagande. Vitt uppspärrade åskådare, hängivna fans, till och med några porrstjärnor. Det här kan bara vara **Cannes filmfestival** i all sin glittrande, gyllene prakt – fångad av **Derek Ridgers** och sammanställd i en ny fotobok från **Idea**, som hyllar "exhibitionismens festival".

Den brittiske fotografen har länge riktat sitt objektiv mot musik, film, kändisar och ungdomskulturer och skapat slående porträtt. Cannes lockade honom särskilt, år efter år från 1984 till 1996. Tänk dig en ung **Elizabeth Berkley**, stjärnan i den nu kultförklarade **Showgirls**, som promenerar längs Boulevard de la Croisette, eller en fundersam **Mick Jagger** som kliver in på en efterfest. Oavsett om bilderna är i svartvitt eller i livfulla färger, har Ridgers förevigat den djärva, snabba energin från den tiden – innan mobilkameror, förbudet mot vågad röda mattan-mode eller nedgången av överdrivna kändisupptåg.

**Clint Eastwood.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

**Papparazzi i aktion.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

"De flesta av mina tidigare böcker har varit seriösa fotosamlingar – främst dokumentära porträtt från 80-talet", berättar Ridgers för **Vogue**. "Efter **The London Youth Portraits** kände jag att jag hade utforskat det temat tillräckligt. Den här boken är inte djup eller profund. Den är en lekfull betraktelse av den vilda, kaotiska energin på Cannes filmfestival under 80- och 90-talen."

"Det slog mig först i januari i år att dessa bilder kunde formas till en sammanhängande bok", tillägger han. "Trettio år sedan jag senast fotade där gav mig tillräckligt avstånd för att uppskatta hur annorlunda den tiden var."

Ridgers första besök i Cannes var 1984 – året då **Paris, Texas** vann Guldpalmen, och filmer som Jim Jarmusch’s **Stranger Than Paradise** och Sergio Leones **Once Upon a Time in America** hade premiär. Hans uppdrag? Att fotografera **Afrika Bambaataa**, som marknadsförde **Beat Street** för **NME**. Då visste Ridgers lite om festivalen – eller om rap och hiphop.

"Jag hade varken sett filmen eller hört en enda ton av Afrika Bambaataas musik", erkänner han. "Man kan säga att jag var lite grön."

**John Waters intervjuas om sin då nya film **Crybaby**.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

**Jasmine på Carlton Beach.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

Han bevistade **Beat Street**s premiär på Palais des Festivals – hans enda gång på den röda mattan. "Det var överväldigande. Jag tillbringade bara en eftermiddag och kväll med filmteamet. Resten av tiden strövade jag längs Croisette och tog in spektaklet."

"Vid ett tillfälle såg jag papparazzi klunga utanför en bar på en sidogata, så jag anslöt mig. Alla riktade sina långa objektiv mot **Mickey Rourke**, som verkade vara barens enda gäst. Jag använder inte långa objektiv, så jag tog honom när han klev ut för att knyta skosnöret. Efter det var jag fast."

Hans favoritkamera var **Nikon FM2**, en manuell filmkamera som bara behövde batteri till ljusmätaren – vilket minimerade tekniska missöden. "En manuell kamera saktar ner dig", förklarar Ridgers. "Med en motordrivning kunde man lätt gå igenom hundra rullar film på en dag i Cannes."

På 90-talet använde han också en **Nikon F4**. "Autofokus var praktiskt när man knuffades med andra fotografer", säger han. För evenemang där kameror inte var tillåtna gömde Ridgers en liten **Olympus Mju** i strumpan.

**Damon Albarn och Justine Frischmann.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

**The Leningrad Cowboys.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

De flesta dagar i Cannes började långsamt, med att staden inte vaknade förrän vid middagstid. Men Ridgers lämnade sitt budgetvänliga hotell och gick till den brittiska paviljongen vid 10-tiden. "Jag tog en eller två koppar kaffe, kanske en croissant, och försökte ta reda på vilka oförglömliga evenemang som skulle hända den dagen", berättar han. På eftermiddagen fotograferade han beställda porträtt av skådespelare och regissörer i de stora hotellen – som **Hôtel Martinez**, **Carlton** eller **Hôtel Barrière Le Majestic** – och tillbringade tidiga kvällen med att leta efter stjärnor längs Croisette. (Han åt vanligtvis ingen lunch för att inte missa något.)

"Om det inte var en stor stjärna som Clint Eastwood, promenerade de flesta mindre kända stjärnor från sitt hotell till Palais des Festivals eftersom vägarna var fullproppade av limousiner", minns han. Kvällarna slutade oftast med drinkar på **Petit Carlton**-baren, där engelskspråkiga journalister samlades tillsammans med uppåtgående producenter och regissörer. "Det var en plats för slumpmässiga men minnesvärda möten."

1996 var ett framträdande år – och Ridgers sista gång i Cannes – då **Francis Ford Coppola** var juryordförande och **Mike Leigh** vann Guldpalmen för **Secrets & Lies**. "Årets största fest, och förmodligen den mest stjärnspäckade jag någonsin varit på, var för **Trainspotting** på **Palm Beach Casino**", säger han. "Det var den typen av fest där **alla** som betydde något var där."

**Helmut Newton.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

"När jag kom dit satte jag mig på en låg mur nära ingången med en annan engelsk fotograf som heller inte hade pass", minns Ridgers. "Vi såg kända ansikten anlända. När **Mick Jagger** dök upp ropade alla papparazzi – även de han kände väl – 'Hej, Mick! Här!' men han ignorerade dem. Sedan fick han syn på oss, kom fram och hälsade varmt på min vän, gav honom en stor kram och gick sedan utan ett ord. Min vän hade aldrig träffat Jagger och gillade inte ens Rolling Stones. Senare kom vi fram till att Jagger måste ha förväxlat honom med **Douglas Adams**."

Artighet hjälper när man fotograferar kändisar, men envishet är lika viktigt. "Jag skulle aldrig ha blivit fotograf om jag låtit dörrvakter stoppa mig med fraser som 'Tyvärr, kompis, privat fest' eller 'Du är inte klädd rätt'", säger han.

Hur skiljde han sig från papparazzin? "Det är miljonfrågan", svarar han. "Några av de där killarna tjänade tio gånger mer än jag, men jag föredrog att fotografera de mer intressanta – för mig – personerna i utkanten." Genom hela hans arbete tillför nyfikna åskådare, likgiltiga lokalbefolkning och hoppfulla drömmare till det surrealistiska spektaklet.

**Daryl Hannah.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

**Frankie Rayder.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

**Sylvester Stallone.**
**Foto: Derek Ridgers, med tillstånd från IDEA.**

Ridgers minns en...

**En klistrig situation:**

"Med hennes tillstånd fotograferade jag en brittisk modell på en av de stora årliga fester som ett filmbolag höll i ett gammalt slott", berättar han. "Hennes pojkvän gillade inte det och slutade med att attackera mig. Hon fick dra bort honom. Jag nämner inget namn, men han var en välkänd brittisk såpastjärna på den tiden – på TV varje vecka. Ungefär en timme senare såg jag honom igen, och han kom fram. Jag trodde han skulle be om ursäkt."

"Istället sa han: 'Jag tänker inte göra dig här – för många människor runtomkring. Men när vi kommer tillbaka till England är du död.' Det var hans exakta ord. Jag har varken sett eller hört från honom sedan dess."

En av de mest slående bilderna i boken visar en kvinna som poserar i en randig kappa. Några fotografer tar bilder av henne medan resten av folkmassan tittar på och väntar på att något ska hända. "Den fångar verkligen en del av Cannes-upplevelsen", säger Ridgers. "Alla vet att något händer, men ingen är riktigt säker på vad."

**CANNES** av Derek Ridgers är nu tillgänglig från **IDEA**.