Vid 15 års ålskade jag att fly från Floridas klibbiga hetta till den svala mörkret på min kvällskurs i fotografi. Där såg jag bilder från min fars hippietid långsamt framträda under det röda ljuset, och avslöja glimtar av ett liv jag aldrig känt till.

I åratal jobbade pappa långa dagar medan jag växte upp till tonåring. Jag flyttade in hos honom vid 14 års ålder, strax efter att han och mamma separerat. När jag hittade tre outvecklade filmrullar i hans garderob, anmälde jag mig till en fotokurs genom min skola. Varje onsdag körde pappa mig dit och hem. En kväll efter lektionen fick han syn på en Applebee’s-skylt som erbjöd två-för-en-stekar med tillbehör.

När vi satt i båset bredde jag ut fotona mellan oss. En visade en kvinna i en virkad bh-topp som modigt stirrade in i kameran med beten läpp. Andra fångade främlingar som småpratade, spelade gitarr eller blåste rökringar, nästan alla i flared byxor.

"Minns du hur jag brukade säga: 'Innan du föddes var jag pirat'?" frågade pappa. När jag nickade pekade han på fotona. "Det började ungefär vid den här tiden."

Över våra billiga stekar och sladdriga grönsaker berättade han hur hans brottsliga liv börjat i slutet av 1960-talet – först med att lasta av marijuanatunnor i New Orleans, sedan som fartygskapten, och slutligen med att flyga kokain från Sydamerika. "Jag gjorde de där misstagen så att du inte skulle behöva", sa han. "Droger är farliga – och anledningen till att jag aldrig kommer träffa mina barnbarn." Jag blinkade, halvt skeptisk till hans vilda historier, omedveten om att hepatit C som han fått under de åren skulle ta hans liv månader senare.

Efter hans död hittade jag falska ID-kort, födelseattester och hans gamla pilotlicens. När jag satt på hans sovrumsgolv medan solnedgången färgade allt rosa, började jag förstå hur en fattig kustpojke hamnat i Sydamerikanska djungeln, flinande bredvid smugglare med en machete som andra pappor poserar med fiskefångster.

Brottslighet gav min far äventyr och kontroll efter en fattig barndom. När jag var tonåring var han full av varningar och beslutsamhet att ge sina barn ett bättre liv. "Det som inte dödar dig kan lämna dig sönderslagen", brukade han säga och avfärdade idén att motgångar bygger styrka. "Om du dansar, betalar du för spelmannen. Välj din dans med omsorg."

För pappa var resiliens inte något man förtjänade – det var ett val. Över Applebee’s-middagar berättade han hur han slutade med smuggling när jag föddes, blev parkvakt för att skydda naturen han älskade, och sedan sålde brandvarnare för att "rädda liv istället för att förstöra dem". Under sina sista dagar fick han mig att lova att arbeta hårt, följa reglerna och överleva honom.

I tjugo år följde jag hans råd – undvek droger och våld som tagit släktingars liv. Jag blev logoped, fick barn tidigt, jobbade ofta flera jobb samtidigt. Ändå förlorade jag nära och kära, begravde ett dödfött barn, uppfostrade tre underbara barn med funktionsnedsättningar och skilde mig. När vänner kallade mig "resiliens" kände jag mig inte stark – bara utmattad. Medan experter definierar resiliens som kontinuerlig anpassning, kom all den... [texten avbryts]Förändring och anpassning kom med ett pris. Sedan, strax före 22-årsdagen av min fars död, hittade jag en gammal dagbok där jag antecknat för memoaren han velat skriva. En sida löd: "Jag brukade bli galen i fyrverkerier. Nu förälskar jag mig i lysmaskar. Mängden ljus spelar ingen roll – de skiner på samma sätt."

Min pappa trodde han förvandlat sitt liv genom hårt arbete på sitt stadiga jobb, men de orden fick mig inse att hans mest meningsfulla arbete skedde inombords. Istället för att jaga stora, dramatiska kickar lärde han sig uppskatta enklare glädjeämnen – en bra serie i söndagstidningen, en perfekt spröd stekt korv med bröd, eller känslan av svalt vatten och varm sand under fötterna på vår hemortens strand. För honom var resiliens inte bara uthållighet – det var en daglig vana av förundran, som att föra en tacksamhetsdagbok. Det innebar att lägga märke till de små, ljusa stunderna och låta sig fängslas av dem.

När jag läste hans anteckningar gjorde jag ett löfte – till min pappa, till mig själv, till mina barn och till alla jag älskar: jag skulle tillåta mig att känna förundran, även under de tråkigaste eller svåraste tiderna. Det handlar inte om att tvinga fram optimism eller låtsas som om smärta inte finns. Det handlar om att göra plats för både sorgen och möjligheten att något vackert också kan finnas där – som en ensam lysmask som blinkar i mörkret, hur kort stund det än varar.