Jag fångade en gång min spegelbild i mina föräldrars badrumsspegel: högt midjehöjda damjeans som smög sig åt min figur som en andra hud, en skarpt skräddarsydd blazer, en glänsande patentclutch tryggt instoppad under armen och spetsiga loafers som knackade bestämt på trägolvet. Jag brast ut i skratt – inte för att outfiten inte fungerade, utan för att pojken som växte upp i det huset aldrig skulle ha vågat bära den. Nu, varje gång jag återvänder till min hemstad i Germantown, Maryland, anländer jag inte bara klädd med stil, utan med ett syfte.

På gymnasiet höll jag mig till en preppy-look: knappskjortor under tröjor, skarpa chinos, båtskor som sa precis tillräckligt utan att säga för mycket. Det var polerat, acceptabelt och framför allt, säkert. Jag beundrade flytande silhuetter och djärva detaljer på håll, men jag var rädd att mjukhet – för ljus, för queer, för högljudd – skulle kosta mig något jag inte var redo att förlora.

Jag minns fortfarande första gången jag klädde mig som mig själv i min hemstad. Jag bar högt midjehöjda damjeans, en tajt stickad topp och stövlar som klickade vid varje steg. Det var ingen speciell händelse – bara en familjeträff – men blickarna sa allt. Äldre släktingar mätte mig från topp till tå, deras ansiktsuttryck svåra att tyda men tunga av fördömande. Några av männen verkade förvirrade eller illa till mods. Ingen sa ett ord, men deras tystnad talade sitt tydliga språk. I det ögonblicket insåg jag att detta inte bara handlade om kläder; det handlade om att pressa gränser och visa en del av mig själv som jag hållit dold. Jag vet att jag inte är ensam i den känslan – att återvända till en plats som en gång fick dig att krympa, nu klädd på ett sätt som kräver att bli sedd.

Joce Blake, en modejournalist och författare, utvecklade sin unika stil i Memphis. Hennes val stack ut mot de dämpade neutrala färgerna och klassiska formerna som föredrogs av hennes jämnåriga. "Memphis hade sin egen stil – tänk sydstaternas skönheter i polerade neutrala färger och traditionella silhuetter – men jag drogs alltid till djärvare looks som bröt mönstret," säger hon. "Jag visste att folk skulle prata. Men jag visste också att jag såg bra ut." Uppvuxen bland kvinnor blomstrade Blakes stil hemma, men skolan kom med andra förväntningar. "Mode var en förlängning av min själ," reflekterar hon, "även om det ibland landade mig i intern avstängning."

Rodney Williams, stylist och grundare av Closet Six, hittade sin modessinne genom sport i Burlington City, New Jersey. "Min tidiga stil kom genom idrott – sällsynta Jordans, anpassade uniformer, armband som matchade mitt humör. Självförtroende på planen översattes till självförtroende i hur jag klädde mig." Även om han beundrade djärvt mode på andra, höll han tillbaka, rädd för uppmärksamheten som kom med att sticka ut som en ung svart pojke i en konservativ stad. Sedan kom hans DIY-fas: handgjorda slitna jeans, återanvända plagg som förvandlats till statements. Vänner skrattade först. Månader senare kopierade de honom. Det var vändpunkten.

"Att återvända hem nu är ödmjukt," förklarar Williams. "Folk kände mig som idrottsman, men nu ser de hela bilden – stylist, entreprenör, historieberättare." För honom är kläder bara ytan. Den verkliga uppenbarelsen är identitet. "Vad jag bär, och hur jag hjälper andra att klä sig, har startat samtal om självuttryck, stil i sport och svart kreativitet inom mode. Det är det som betyder något."

I New Orleans lärde sig mode- och skönhetsredaktören Robyn Merrett om stil tidigt genom söndagsfinaste och debutantklänningar. Uppvuxen som baptist hade hon en kyrkogarderob med biskopsklänningar, hårrosetter och diamantörhängen som glittrade under glasmålade fönster. När det var dags att välja sin debutantklänning tackade hon nej till de glamorösa, överdrivna alternativen. "Jag ville ha något klassiskt, något som kändes som jag," minns hon. "Mode har alltid varit en stor del av vem jag är."

För Jodie Taylor, som växte upp i en förort till Massachusetts med jamaicanska kristna föräldrar, kändes mode ofta som ett verktyg för att passa in. "Den outtalade klädkoden handlade helt om preppy-stil – polos, koftor, båtskor," minns hon. Till och med hennes första jobb på Abercrombie betonade samma uniformslook. Hon beundrade djärvt mode i tidningar och på Tumblr men oroade sig för att sticka för mycket ut i sin hemstad. "Det var inte så att jag var rädd för stil," förklarar hon, "men jag var försiktig med att dra till mig uppmärksamhet." Nu känns det både befriande och komplicerat att komma tillbaka hem i expressiva, feminina outfiter. "Det finns en kraft i att vara helt mig själv på samma plats där jag brukade hålla tillbaka," säger hon. "Folk lägger fortfarande märke till när jag kommer in i ett rum, men jag förminskar mig inte längre. Vad de ser nu är vad som händer när jag ger mig själv tillåtelse."

Rachel Bell, som växte upp i Birmingham, Alabama, säger att hennes förhållande till mode hade sina begränsningar – särskilt utanför hemmet. "Om något fick mig att se 'för vuxen' ut, var det inte ett alternativ," säger hon. I en stad där stilen tenderar att vara traditionell – polerade matchande set, naturlig makeup – har Bells lagrade outfiter och djärva accessoarer alltid fått henne att sticka ut. "Jag bemästrade konsten att byta outfit ganska tidigt," skämtar hon. Med tiden blev hennes personliga stil en blandning av influenser: hennes mammas garderob, TV-program, hennes humör. Nu beskriver hon sin estetik som "en välklädd identitetskris som på något sätt fungerar." Hennes vänner uppmuntrar henne att vara ännu djärvare, medan hennes mamma försiktigt antyder att hon borde tona ner det. "Men ingen har någonsin sagt att jag inte får klä mig – åtminstone inte rakt upp i ansiktet," tillägger hon. "Och om de gjorde det? Jag skulle förmodligen be om en bildspel och punkter."

Både Taylor och Bell har råd till dem som fortfarande hittar sin stil på platser som inte uppmuntrar självuttryck: "Du är inte för mycket," säger Taylor. "Du är bara före din tid. Mode är bevis på att du litar på dig själv." Bell tillägger: "Var du är behöver inte begränsa din fantasi. Om det skapar oro, låt det. Var en disruptör."

För var och en av oss är stil minne, mening, återtagande och motstånd. Att klä upp mig när jag åker hem handlar inte längre om att få en reaktion; det handlar om att hedra den person jag en gång var, som kände att han var tvungen att gömma sig. Det är en handling av självmedkänsla, en nick till pojken som tittade på dämpade visningar och drömde om dagen han kunde bära vad han älskade utan att hålla tillbaka. Och ja, folk lägger märke till det. Somliga ler nyfiket, somliga stirrar lite för länge. Som den gången jag hade på mig en jumpsuit och fick massor av komplimanger – och lika många skeptiska blickar. Om du ser mig röra mig genom min hemstad i kläder som inte är trendiga, vet detta: Det är inte bara en outfit. Det är ett manifest, ett kärleksbrev och en hemkomst.

Vanliga frågor
Vanliga frågor om att klä upp sig när man åker hem

1 Varför klär jag mig fortfarande fint när jag åker hem även om ingen förstår?
Du kanske gör det för din egen skull – för att känna dig självsäker, uttrycka din identitet eller behålla en känsla av rutin och självrespekt, oavsett andras åsikter.

2 Är det normalt att klä upp sig även när ingen annan uppskattar det?
Ja, det är helt normalt. Många människor klär sig för sin egen tillfredsställelse och välmående, inte bara för att imponera på andra.

3 Vilka är fördelarna med att klä upp sig för dig själv?
Det kan förbättra ditt humör, öka självförtroendet, hjälpa dig att känna dig mer samlad och förstärka din personliga stil och värderingar.

4 Hur hanterar jag kritik eller förvirring från familj eller vänner om mina val?
Förklara artigt att det gör dig glad och är en del av vem du är. Du behöver inte rättfärdiga dina preferenser för andra.

5 Finns det några nackdelar med att klä upp sig i avslappnade eller kritiska miljöer?
Ibland kan det leda till oönskad uppmärksamhet eller kommentarer, men att fokusera på dina egna skäl kan hjälpa dig att förbli opåverkad.

6 Kan det att klä upp sig förbättra mental hälsa eller självkänsla?
Ja, att bära kläder som får dig att må bra kan positivt påverka ditt mindset och förstärka självkänsla.

7 Vad gör jag om jag börjar känna mig självmedveten för att jag är för fin?
Påminn dig själv om varför du gör det – för din egen skull. Med tiden kanske du bryr dig mindre om andras åsikter.

8 Hur kan jag inkorporera att klä upp mig i min rutin utan att det känns som ett jobb?
Välj outfiter som är bekväma men ändå uttrycksfulla och mixa och matcha plagg du älskar för att hålla det roligt och enkelt.

9 Finns det specifika stilar eller plagg som fungerar bra för att klä upp sig hemma?
Välj mångsidiga plagg som en fin tröja, väl sittande jeans eller accessoarer som lyfter din look utan att vara för formella.

10 Vad gör jag om min familj eller vänner skämtar eller ger negativa kommentarer?
Svara med humor eller självförtroende, eller låt dem helt enkelt veta att det är ditt personliga val och byt ämne om det behövs.

11 Hur balanserar jag att klä upp mig med praktiskhet, särskilt i en avslappnad hemmiljö?
Fokusera på kläder som är både snygga och bekväma – som athleisure, avslappnade klänningar eller lagrade outfiter.